När Ingo ska gå sin stora match mot Floyd går jag fort genom Ekilstunas gator från mitt hyresrum. Klockan är halv fyra på morgonen och jag är sommarvikarie på Eskilstuna-Kuriren. När sommaren är slut ska jag återvända till universitetet i Uppsala.
Jag minns bullarna. Ska vi ha bullar mitt i natten? Axel Jerlehagen är redaktionschef. Han är gift, men det allmänna snacket går ut på att han egentligen polar med en sättmaskin. Han lämnar aldrig tidningen.
Kuriren är en kvällstidning och jag är livrädd för Folket, vår värsta konkurrent, Då och då missar jag sensationer som Folket har. Upptäckten av ett fornminne som Folket har på löpet är värst. Jag kommer ju ändå från Uppsala och kan franska. Den dagen är inte rolig och Jerlehagen är ifrån sig. Han skäller ut mig efter egna noter. Ända till dagen efter då Folket publicerar sin dementi:
Det fanns inget fornminne. Underkänt av länsantikvarien.
Ingo-morgonen dricker jag kaffe och äter bullar. Grabbarna är igång och hojtar och folk mitt emot öppnar fönstren och tjoar. Jag får bara sitta där. För jag är tjej och boxning är inget för tjejer. Men ett enda minne har jag av denna morgon. Vi får ”Ingo-ledigt”. Vi som slitit hela morgonen.
Nu är Ingo död och då är journalistikens alla oxar, tjurar, dromedarer, hingstar, galtar igång. Igen.

Det har gått några år sedan den där junimorgonen 1959 eller om det var 1960.
Tungviktsboxning. Alla matcher de varit på. Alla dessa män. Det är som om de väntat vid ringside alla dessa år. Nu går de en tung match igen. Men döden rår de inte på.
Jo, en sak till. Jag minns Ingos vackra tjej som var med på den där baren efter matchen. Jag ville se ut som hon. Min senaste kontakt med tungviktsboxning är Kill Bill. Hur många filmer har jag sett om tungviktsboxning? Dramaturgin är alltid densamma. Det är filmer som är lugnande.
Ingos död är den sista stora hänryckningen. Epoken är slut. Det Sverige som han kom från finns inte mer. Arbetarklassen, de starka männen som kunde lyfta sten, de som gick sju år i skolan och direkt ut i produktionen.
50-talet, kalla kriget. Alla i Sverige hade jobb och varje nytt år innebar en ny reform.

Den tiden är slut. Nostalgin kring Ingos död uttrycker också sorgen över en tid som aldrig kommer tillbaka. Denna långa räcka av år då allt var så enkelt, så svartvitt. Och i utkanten vi svenskar som inte hade några kunskaper. Inte om omvärlden. Utom om USA förstås. Därifrån kom allt som smakade gott. Tuggummi. Coca Cola. Och de där mossiga begreppen: The Champ. Det är slut med det. Fatta. The Champ är borta och kommer aldrig igen.