Fy på den som inte hoppar i taket och ropar: Grattis till en underbar framtid! Kronprinsessan och hennes tillkommande Daniel Westling är värda alla välgångsönskningar.
Genom en märklig process som pågått minst fem år har en inofficiell folkomröstning ägt rum. Det är klart att kapitalet drivit fram den: Veckopressen, dagspressen, utländska medier, tv, pensionärerna, högern, prästerskapet samt ett antal bönder. Ståndssamhället som man trodde var avskaffat 1866 har genom hemliga och luriga gångar återuppstått och bestämt sig: Det måste bli den vackra kronprinsessan och den stilige unge Daniel. Ty hur ska det annars gå med Sverige?
Folkomröstningar är enbart av ondo. Det är därför vi inte har euro. Det är därför Irland inte vill gå med på Lissabonfördraget. Folkomröstningar är det mest konservativa element som existerar i vår författning.
En enda gång har regeringen kört över folket. Det var när majoriteten i folkomröstning röstade för vänstertrafik. Men vi har högertrafik, märkligt nog.
Konungen har i hemlighet bytt valspråk och antagit sin farfars valspråk: Plikten framför allt.
Kungens allt överskuggande uppgift är att bevara monarkin. Om det så krävs en gästriking för att klara kronans fortbestånd.
Monarkin är något heligt som icke-kungliga har svårt att uppfatta. Jag hänvisar till det spanska hovets historia. Kanske den mest tragiska i nutid. Hur kung Juan Carlos blev kung vill man helst glömma. Men Franco räddade den spanska monarkin.
Vi republikaner kan gå och gömma oss några hundra år framåt. Vi är alla gemytligt eniga om att monarkin är odemokratisk och ovärdig Sverige. Men mot den hänryckta monarkin som Gud instiftat har vi inte mycket att komma med. Utom fraser.
Det gäller nu att bita ihop och glädja sig åt att det blir jobb. Press och tv behöver folk, det blir goda tider för bagarna – förlovningsbakelse. Souvenirer. Flaggor. Entreprenörer, skärp er! Goda tider väntar. Hitta på en liten rosett eller liknande.
Romeo och Julia lever för evigt. Liksom Abélard och Héloise och deras kärleksbrev från 1100-talet.
Den olyckliga kärleken, besjungen av skalder och dramatiker blir aldrig bortglömd. Vem kan förgäta Elvira Madigan och hennes löjtnant Sixten? Ingen.
Nu slutar det lyckligt för Victoria och Daniel och i historien blir deras bröllopsbekymmer bara en fotnot. Lyckliga slut är alltid banala men för de inblandade är de självklart ett mirakel.
Stärkt av Expressens goda råd för dagen: Fem överlevnadstips för vintertrötta päron avreser jag nu till republiken Frankrike för att undkomma allt sentimentalt snyft.
Leve Victoria och Daniel! Vive La France!
