Anneli Jordahls andra roman
Augustenbad en sommar gick som följetong i Svenska Dagbladet i somras, utsökt illustrerad av Dan Hanssons manipulerade fotografier. Allihop väldigt stilla.
Lite väl stilla tyckte jag även att de relativt korta avsnitten tedde sig i början. Cliffhangers sågs inte heller till. Dessutom - var inte huvudpersonen Andreas Öman, den alkoholiserade poeten och oäktingen, rätt irriterande gnällig och självömkande?
Stilla. Tassande, tövande. Men inte sövande, och ofta vackert. För övrigt är ju hela upplägget, sceneriet och tiden intressant:
Det är 1890-tal, Andreas tillbringar en sommar på sörmländska brunnsorten Augustenbad - som har funnits på riktigt - för att genom kalla bad, blöta omslag och källvatten släcka sin törst efter starka drycker och rädda äktenskapet med sin välbärgade hustru Aline. Patienterna eller gästerna på Augustenbad måste förbinda sig att följa de många "reglorna", upprättade av naturläkaren på modet, doktor Liljedahl.
Allt är som gjort för författaren och journalisten Anneli Jordahl, så intresserad och välformulerad om klass och kön: ett minisamhälle med herrskap, tjänstefolk och fattighjon; begränsat i geografin men ändå på gång att öppna sig i en tid då socialister, liberaler och suffragetter har börjat mobilisera.
Ellen Key - som Jordahl ju framgångsrikt skrev om i sin första roman - med flera kan anas i bakgrunden, och Andreas bekänner en smula osäkert för en manlig medpatient att även hans kära Aline är engagerad i rösträttsrörelsen.
Vy från Augustenbad där Anneli Jordahls senaste roman utspelar sig.
Andreas själv är ingen direkt rebell utan skör och nervös, kanske lite neurastenisk - för att prata med Karin Johannisson vars medicinhistoriska verk Jordahl naturligtvis har pluggat in. Samtidigt som han är vacker, "charmant" inför damerna och skämtsam i herrsällskap vill han inte utan vidare gå med på doktor Liljedahls stränga styre. Han ej blott gnäller, han trotsar så mycket han nu törs och överträder både den ena och andra regeln.
Då blir det spännande. Andreas inleder olämpliga kontakter med såväl den syfilitiska rättsrådinnan Amanda som den fattiga unga glansstrykerskan Maria, till vilka han dras erotiskt - i det förra fallet även intellektuellt.
Alla slags begär - "överdrivna retningar" enligt doktor Liljedahl - låter sig inte kväsas på en gång. Dessutom rids Andreas av vaga, psykopolitiska samvetskval när det till exempel visar sig att Maria hellre skulle studera än att släpa sina tunga korgar med besuttet folks kläder mellan slott och koja.
Ju mer plats de bägge var och en på sitt sätt olycksdrabbade och förtryckta kvinnor tar, desto bättre. De skildras både ur Andreas perspektiv och ur sina egna, med egna ord och fantasier.
Även slutet innebär olika perspektiv, politiskt som personligt. Och hela romanen bjuder på en extra ingrediens: språket.
Det är nöjsamt att läsa en svenska där folk har "lues" i stället för syffe. Utan att slå över till pastisch har Anneli Jordahl såvitt jag kan bedöma träffat tidstypiskt rätt takt och ton. Jag ångrar inte att jag läste om boken. Bara att jag inte klippte ut Dan Hanssons bilder.
