Strax före semestern, när vi snart ska kasta oss ut i sommarstugeidyllen, brukar det komma ut lättsamma böcker som spelar på sommarkitsch. Det är meningen att vi ska längta efter vår egen torpidyll medan vi läserAnna Fredrikssons debut Sommarhuset, som bland annat utspelar sig i ett gammalt knarrigt trähus på en skärgårdsö där vågorna kluckar och vimplarna fladdrar i vinden.
Sommarkänslan är alltså driv­kraften, och den behövs, eftersom det huvudsakliga temat nog kan betraktas som förvånansvärt charmlöst för en bok som försöker fungera i underhållningsfacket. Att välja ett så spänningsfattigt ämne som syskontjafs vid arv tycker jag är rätt hedervärt av en romandebutant som också är manusförfattare och bland annat har skrivit manus till deckare. Fredriksson gör det inte lätt för sig, trots att hon förmodligen skulle kunna, och det måste betyda att hon verkligen brinner för sitt ämnesval.

Men underhållning är dessvärre inte underhållande per definition. Hur gör Fredriksson för att få mig att engagera mig och identifiera mig: ger hon mig någon underhållning i det läget?
Nja. Här finns ett problem som ställer till det för engagemangsflödet, ett grundläggande systemfel i hela upplägget: jag får en känsla av att berättarrösten eller rentav författaren pyr av illa dold motvilja mot alla sina karaktärer. I synnerhet huvudpersonen Eva, som det nog är tänkt att man ska sympatisera med, men också hennes syskon och arbetskamrater: absolut alla är lömska, egoistiska och osympatiska, det finns ingen jag vill väl eller önskar att det ska gå bra för.
Berättarrösten tittar på allt och alla med missunnsam blick, men är ändå inte tillräckligt fullblodsbitter och elak för att framstå som spetsigt rolig eller feministiskt excentrisk. I en annan genre hade det kunnat bli hysterisk Jelinek-förtvivlan av alltihop, men här är det bara underligt: varför ska jag följa en berättelse om Evas utveckling till mer inkännande och harmonisk människa, när jag inte gillar henne till att börja med?
Räcker det med hoppet om att alla ska bli trevliga till slut? Nej, jag klamrar mig fast vid syrenernas doft, torpdrömmarna. Frågan är bara hur långt fladdret i en spetsgardin kan bära en berättelse.