För min del börjar det nånstans med Yilmaz Güneys vackra och grymma film Yol (1982) som skildrar livet i det turkiska Kurdistan genom några fångar på en veckas permisson. Den filmen svingade mig handlöst in i en dramatisk fantasi om det vackra och vilda Östern. Stäppen, bergen, män på hästar, kvinnor i blommiga kjolar, små barn med ännu mindre barn på ryggen, den melismatiska musiken, den obönhörliga skamkulturen och det turkiska förtrycket. Mitt svärmeri för det kurdiska har numera landat i en vardagligare hållning ingift i en stor fet och komplex kurdisk släkt. På sätt och vis kan jag tacka Hans Holmér för det.

Hans besatthet av PKK-spåret medverkade till att jag sökte mig till detta dubbelt utsatta land och folk som brukade säga att bergen var deras enda vänner. Även om Holmér bemödade sig om att framställa det som att det var PKK och inte kurder i allmänhet flöt det ena in i det andra. Man hade nyss lärt sig att det överhuvudtaget fanns nåt kurdiskt.

Journalister slarvade också. I så måtto har Ann-Marie Åsheden rätt när hon i sin bok beskriver mediernas dom över Holmér.

DN-journalisten Ann-Marie Åsheden var inbäddad med Holmér under ett års tid. Hon intervjuade honom ungefär en timme varje dag. Det fanns ett avtal mellan henne, honom och chefredaktören Christina Jutterström. Åsheden skulle inte rapportera till Jutterström om vad Holmér sa. Han hade strykningsrätt och inflytande över tidpunkten för publicering. Metoden blev starkt ifrågasatt. Efter Holmérs avgång publicerades Åshedens artikelserie om hans tre första månader, det vill säga när han ännu inte hade förlorat sig i PKK-spåret. Resten av materialet låstes in i ett bankfack.

Nu skriver Åsheden fram Holmérs berättelse med utgångspunkten att han blivit orättvist behandlad (och hon fördömd). Det är som att hon själv varit inlåst i det där bankfacket fram tills nu när hon varit och hämtat upp spöket Hans ur graven för en bitter svängom. Hon skriver att hon inte har någon åsi Ann-Marie Åsheden. Foto: Hans Almkt om huruvida det var PKK eller inte som utförde mordet, men mot slutet av boken inflikar hon ett enigmatiskt citat från åklagare Hans Wranghult, numera pensionerad länspolismästare i Skåne: "Det finns fortfarande egendomliga omständigheter som inte har fått sin förklaring."

Verkligen? Att det var indicier och fantasier som präglade Holmérs PKK-teorier framgår tydligt även av hennes bok. Liksom att Holmérs iver att bevisa PKK:s skuld var till förfång för resten av utredningen. Han hade rätt om PKK såtillvida att deras svenska sympatisörer i flera fall var riktiga rötägg. Det finns ingen anledning att dalta med den organisationen.

Det gjorde tyvärr Jan Guillou i Rekordmagazinet där han i sin iver att plocka isär Holmérs teorier framställde några av de misstänkta PKK-arna som rena duvun gar. Det är lite som att energiskt försöka bevisa att tre personer ur Camorran är fullständigt oskyldiga bara för att de inte har begått ett specifikt brott.

Nuförtiden leds PKK av en urspårad Abdullah Öcalan som diktatoriskt styr partiet från Ur Yol.  sin fängelseö. Han har öppet deklarerat att han samarbetar med den turkiska staten. Och turkiska säkerhetstjänsten berättar gärna att de utnyttjar Öcalan för sina syften. PKK har släppt tanken om självständighet och autonomi, deras sympatisörer ägnar sig mest åt att kräva hans frigivning. Medan resten av världen kämpar för att bli fria från sina diktatorer skriker PKK:s sympatisörer för att få tillbaka sin egen version av Saddam.

Det kurdiska språket dör ut och kulturen förtvinar.

Förtryckande stater som Syrien, Turkiet, Iran och Irak fortsätter att stå i vägen. Islamiseringen står i vägen, skamkulturen står i vägen, PKK står i vägen, till och med små europeiska stater som Sverige menar att kurderna får lov att nöja sig med kulturella fri-och rättigheter.

Om vi ska tala om en förbannelse, så kan vi ta den som ännu drabbar kurderna.