ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Mellan liv och död. I sin nya bok skriver sig Ann Heberlein frisk. På bilden: John Everett Millais Ofelia från 1851. Bilden är något beskuren.
Mellan liv och död. I sin nya bok skriver sig Ann Heberlein frisk. På bilden: John Everett Millais Ofelia från 1851. Bilden är något beskuren.

Ann Heberlein: Ett gott liv

ANNONS:
FAKTA

PROSA
ANN HEBERLEIN | Ett gott liv | Albert Bonniers förlag, 313 s.

Visa merVisa mindre
Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein. Malena Rydell läser ett trevande försök att frigöra sig från "självmordsboken".
Ett sätt att pröva en jag-bok är att se var på skalan privat-personligt den befinner sig. Kan man plocka ut (den kända) berättaren ur texten och ändå ha kvar ett stoff som håller? I Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva från 2009 kan man det. Den blir rentav bättre då.
Det går dock inte att plocka ut Ann Heberlein ur Ett gott liv, hur mycket hon än skriver att hon ogillar att läsarna uppehåller sig kring hennes person. Den är i så stor utsträckning en rapportbok om hur det är att vara Ann Heberlein. Hon skriver om sig själv i första och tredje person. Hon berättar om hur barnen skrek och grät när hon tvångsomhändertogs, hur de kände under hennes försvinnande.
Ibland talar hon direkt till sina barn, ett stilgrepp eller autenticitetstrick som placerar läsaren på voyeur-plats. Hon resonerar om vad som hänt om hon kallat självmordsboken en roman. Hade hon sluppit alla frågor då? Alla krävande brev från läsare som tror att hon kan rädda dem? Hon ställer frågan "kanske var jag aldrig sjuk?" Ett gott liv återvänder till samma scener, resonemang och filosofer som i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Är på många sätt mer privat.
Å ena sidan vill hon inget hellre än att skriva sig loss från vad hon kallar "självmordsboken". Å andra sidan skriver hon in sig i den än mer.
Ett gott liv växlar mellan att vara en självhjälpstext om lycka, en citatsamling om livet, ett appendix till en tidigare bok, brottstycken om en klassresa, ett brev till en förläggare.

Det är en ovanligt vresig text som säger emot sig själv, och läst så, som ett slags intellektuell brottningsmatch med sig själv, finns det ett intressant spår i Ett gott liv. Det är inte så jävla lätt att tänka, framför allt inte om man, som Ann Heberlein skrev om sin filosofi i Jag vill inte dö..., vill att A+B ska kunna bli C.
Ann Heberlein har många att brottas med här. Förläggaren Svante Weyler skildras som en personlig assistent som stöttar och pushar, och hon lite som en Mariah Carey-figur som litar för mycket på sin PA. Det insinueras att han driver på för långt, men de de direkta anklagelserna är få. Hon har kanske inga konkreta att ta till?

Grannarna, Österlenbefolkningen, läsarna, de friska, de andra, folk, får veta att de lever. Och gör det fel. Ofta handlar Ett gott liv om klassresenärens ilska. Lika mycket som Ann Heberlein beskriver hur hon vill jobba stenhårt för att ha råd att ge sina barn en medelklasskorrekt uppväxt, lika mycket förakt spiller hon över den medelklass hon mäter sig mot.
Perspektivet är jag mot världen. Den skulle faktiskt lika gärna kunna heta "Ni fattar ingenting".
Efter exempel ur hennes liv viker varje kapitel ut i mer allmänna stycken med citat från kända filosofer. När Ann Heberlein beskriver att hennes förläggare varit sen att betala förskottet för en ny bok och att hon då vill byta förlag, kommer exempelvis ett stycke om vad autonomi innebär och Kants syn på autonomi som en rättighet. Prydligt refererar hon vad alla de mest kända teoretikerna sagt om varje stort ämne (godhet, ondska, kärlek, mening och så vidare) som hon tar sig an, hellre än att komma med egna omkullkastande tankegångar.

Hennes egen röst kommer fram när hon talar till läsaren, de andra, människorna. Ann Heberleins sätt att tala om "människor" påminner om hur 70-talsvänstern talade om borgerligheten: folk är förljugna, tänker bara på yta och lever inte på riktigt.
Hon undrar om hon under sin sjukdom inte var "friskare än många andra. Än de där som lever normala liv". De som är gråtrista och inte känner vare sig glädje, sorg, lust eller smärta.Det ger en stark känsla av fiktionalisering, som om alla som diskuteras i boken - de sjuka, de friska, de homosexuella, de fattiga, de rika - är karaktärer i American beauty.
På flera ställen skriver Ann Heberlein att hon inte är särskilt förtjust i människor och att umgås med dem. Det hade jag gärna läst mer om, i stället för om de här fördomarna om folk som har fördomar. För vilka är de, alla de normala och problemfria som tror att bögar är perversa och "sällan är särskilt tillfreds"? Jag vet inte.
Jag vet bara att hon 70 sidor tidigare talat om att förkastandet av det normala är obegripligt för alla, till exempel sjuka, som inte får vara med i normaliteten.
Ann Heberlein menar att hennes misstag har varit att hon tolkat sina känslor av hopplöshet och misslyckanden som empiriska fakta, men att hon nu insett att känslor inte är tillförlitliga. Jag läser Ett gott liv som en bok om och av en debattör som trivts med att tala om gott och ont och att vara tvärsäker i sin attityd, men som nu insett att en nyanserad hållning ofta kan vara lämplig. Att människor är motsägelsefulla. Så även hon själv.

Malena Rydell
kulturen@expressen.se
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: