Han såg henne för sent. Det fanns ingen tvärgata att smita undan på. Och han kunde inte gärna stanna och titta i närmsta skyltfönster. Det var en Lindexaffär – man hade rea på damunderkläder.
Han beslöt sig för att gå rakt fram, utan så mycket som en snegling mot Lindexfönstret, och möta hennes blick i två sekunder, nicka helt kort och sedan lugnt gå vidare. Men tänk om hon uppfattade detta som kyligt och nedlåtande, ett försök att förminska henne! Han borde nog stanna och byta några ord med henne. Skulle han hälsa henne med ett neutralt ”hej” eller utbrista i ett hjärtligt ”nämen, tjänare, kul att stöta på dig”?
Han hade knappt mer än tänkt tanken förrän han kunde ha bitit tungan av sig. ”Stöta på”! Det skulle låta något det! Som en öppen samlagsinvit mitt på gatan. Spelade väl ingen roll hur han la betoningen på orden, undermeningen skulle ju ändå inte gå att missförstå.
Hon var nu inte mer än fem meter ifrån honom och gick med raska steg. Snart skulle mötet vara oundvikligt. Hade hon sett honom ännu? Han vågade inte höja blicken, hon skulle tro att han försökte klä av henne med ögonen. Dessutom hade han Aftonbladet i handen. Det kunde bara tolkas på ett sätt.
Fyra meter. Det hjälpte inte att han själv saktade på stegen. Hon kom ohjälpligt närmare. Tänk om han hade glömt att knäppa gylfen! Han vågade inte snegla mot underlivet, än mindre röra vid det. Hon skulle givetvis uppfatta det som att han började onanera vid blotta anblicken av henne.
Tre meter. Nu måste hon ha sett honom! Han lyfte handen för att påbörja en hälsningsgest i god tid, men insåg att det var i den handen han hade Aftonbladet och ryckte snabbt ner den igen. I hastigheten råkade han klatscha till sig själv på låret, ungefär som när man kallar till sig en hund. Han kved till av ångest. Nej, nej, hon fick inte tro att det var så han såg på henne. Kvidandet lät, märkte han, som om han just hade fått utlösning.
Två meter. Han var alldeles torr i munnen. Han försökte forma ett ”hej”, men fram kom bara ett kraxande he…he…he… . Det lät som ett hånfullt flin.
Han mötte hennes blick. ”Jag tänkte inte alls stöta på dig”, sa han. ”Jävla hynda. Tycker jag inte att du är. Tvärtom.”
Hon tittade frågande på honom. Han såg nu att det inte alls var Maja Lundgren, utan en helt okänd kvinna.