Året är 1989 och fem unga män sitter på sjuttonde våningen, taket till Gazas högsta byggnad. De är soldater i Nahalenheten, den legendariska grenen av den israeliska armén som kombinerade arbete i de socialistiska kollektivjordbruken med armétjänstgöring. Nationens allra bästa söner, vars far- och farföräldrar grundade och byggde Landet: kibbutzer, starka fackföreningar, en ny jude – soldat, arbetare, bonde.
I början tycker de fem gamla kamraterna att utposten de tilldelats är en dröm, här kan de sitta bakåtlutade mot vattenberedaren och sola medan kompisarna konfronteras med palestinierna nere i gränderna.
Men som placeringen på taket förlängs från en vecka till två, tre, fyra … krackelerar ytan och personliga motsättningar exploderar i en alltmer rå individualism och i grovt psykiskt våld. Till slut är alla anspråk på det goda socialistiska kamratskapet och de etiska reglerna som bortblåsta. Kvar är fem unga soldater, märkta av den förråade verkligheten. Ayin 17 heter pjäsen som just nu går på Cameri (Tel Avivs stadsteater) och som skrivits av två unga män med egen erfarenhet som grund.
1989 fanns fortfarande höga hus i Gaza, i dag är de sönderbombade. Landets elitsoldater är i dag av en annan sort. De bär den nationalreligiösa rörelsens virkade kippot, söner av en annan dröm, den om det av Herren givna Landet, ett bibliskt stor-Israel.
Det som inte förändrats är förhållningssättet till befolkningen där nere i Gazas gränder. Trots den geografiska närheten, trots att blodet mellan folken blandats i en våldsam cocktail, som då – 1989 – ännu låg i framtiden, är Gaza, det verkliga, överbefolkade, lidande Gaza, lika långt borta från verkligheten i Tel Avivs centrum som den är för pojkarna där på taket.
Och Israel har gått samma utveckling till mötes; ett socialdemokratiskt samhällsbygge har gett plats för en allt mer förråad och ojämlik nation, med enorma sociala klyftor. Spänningarna och särintressena mellan olika grupper hotar att reducera Landet till ett stridande klansamhälle (och då talar vi inte om huvudmotsättningen mellan israeler och palestinier!).
Det är religiösa mot sekulära, européer mot orientaler och det är alltmer –  med de största sociala klyftorna i ett västerländskt land – fattiga mot rika.  
 
Jag kommer till Tel Aviv i slutet av december år 2009 och den vänliga mellanöstska vintersolen värmer de vita husen med solfångare på de platta taken  och människorna på de många utomhuskaféerna.
I Carmelmarknaden precis invid där jag bor säljs samma rika utbud av grönsaker, frukter, kryddor och platta avlånga bagels med sesam- och kryddblandningar som för 20 år sedan. En ytterst livfull och attraktiv stad, allt är likadant, men mer sofistikerat, fler restauranger med franska och italienska namn och menyer, ekologiska supermarkets, de homosexuellas regnbågsflagga i många skyltfönster, ett rikt utbud av teater, musik, gallerier, föredrag.
Allt är likadant och ändå annorlunda, att tiden gått blir mest påtagligt när jag bjuder min dotter på lunch på en italiensk – och dyr! – restaurang. Hon fyller 20 år i dag och efter tio år på Södermalm har hon börjat en högre utbildning i design här, hon rör sig hemtamt på Tel Avivs gator, slänger käft med taxichaufförerna på landets gatuspråk och bor ihop med en ung israelisk man.
För 20 år sedan, den 30 december 1989, sken solen lika vänligt över oss 30 000 demonstranter som slagit en mänsklig ring runt Jerusalems gamla stad.
Över oss seglade 5 000 ballonger med engelska, arabiska och hebreiska texter som uppmanade till fred, palestinierna delade ut olivkvistar och vi sjöng fredsånger. Min mage var jättestor och när folk frågade vad barnet skulle heta svarade jag rusigt ”Saalama” (fred på arabiska).
Efter en lång dag stående i solen kom värkarna på kvällen, vattnet gick och min dotter föddes. Och jag bröt mitt löfte, jag gav henne ett annat namn, men jag trodde ändå att jag fött henne till en värld som skulle leda till fred. Allt verkade gå åt rätt håll, den första intifadan hade brutit ut två år tidigare och de överraskade israelerna hade stött på en folkligt spontan motståndsrörelse och äntligen förstått att deras ockupation inte var ”upplyst”. Vi som demonstrerade för ”Två stater för två folk” upplevde att våra ansträngningar bar frukt för två år senare öppnade Madridkonferensen (de första formella samtalen mellan palestinier och israeler) och den 20 augusti 1993 skakade Yassir Arafat och Yitzhak Rabin hand vid Vita husets gräsmatta och jag satt framför tv:n i Jerusalem med min dotter i famnen  och hon frågade varför jag var ledsen och jag svarade att ”ibland gråter man av lycka”.

Och nu sitter jag igen framför en (numera stor platt) tv i Israel och jag kan zappa mellan många kanaler, men de är alla identiska; det är en extremt politiserad smattrande ton, ändlösa paneler och debatter med politiker, kommentatorer, militärer och många gånger blir det ogörligt att höra vad de säger för de pratar i mun på varandra.
Det är som det alltid varit och de politiska nunorna är i stort sett desamma, det är militärer som blivit politiker, politiker som bytt parti och alla dessa före detta överbefälhavare!
Det är hela havet stormar, en överårig militärpolitisk elit sammanvuxen som siamesiska tvillingar, det finns varken personliga eller ideologiska skillnader men en kraftigt ökande korruption. Det är Jossi Sarid, Israels kanske kändaste vänsterpolitiker, utbildningsminister i Baraks regering i slutet på 90-talet, som säger så.
Vi sitter i hans takvåning i Tel Avivs utkant, han skriver böcker, lyrik och i den liberala tidningen Haaretz numera, han kedjeröker och säger att den fredsdemonstration som jag påminner honom om inte skulle kunna äga rum i dag, att alla är likgiltiga och att en sådan likgiltighet leder till uppgivenhet. Och till cynism. Vi talar länge om situationen för landets skolsystem som en spegel för vartåt Landet är på väg:
Det finns ingen statlig hegemoni, alltfler av eleverna är antingen inskrivna i det ultrareligiösa skolorna, där man varken lär ut Darwin eller avancerad matematik eller i de autonoma arabiska skolorna.
Den statliga sekulära utbildningen satsar mindre i ekonomiska termer per elev än i något västligt land, också lärarlönerna är på botten – och naturligtvis därmed studieresultaten i alla internationella jämförelser.
Farhågorna för ett sammanbrott för den statliga hegemonin är mest  uppmärksammad i allt som gäller armén. Den stora andelen soldater med religiösa högeråsikter befaras – i ett läge där de ges order att avhysa bosättare – att komma att ta order från sina extremistiska rabbiner i stället för från generalerna. Och då, betonar alla, har vi inte längre en stat! ”Apokalyptisk” är ett ord som Sarid tar till.
 
Det är ett år sedan operation Gjutet bly – så kallas Gazakriget här – och jag inser att den allmänna åsikten är att ”operationen” var lyckad, inga självmordsbombare smyger runt på Tel Avivs busstation, i staden Sederot – som var offersymbolen för den palestiniernas raketskjutningen – är det fridfullt och i kibbutzerna invid Gazagränsen investerar man i nybygge och talar om ”paradis”.
Mest skrämmande är att alla verkar utgå från att det blir en operation Gjutet bly 2, bara tidpunkten är oviss.
Det är som om man slagit sig till ro med ett ständigt krigstillstånd och med övervåldet mot Fienden. En absurd situation för ett land som vill se sig som demokratiskt och västerländskt, som har en livaktig kultur och åtminstone en dagstidning (Haaretz) med skarp självkritisk polemik.
Kanske blir just absurdismen det mest tillgängliga språket för att konstnärligt gestalta vad som sker. På en festival för korta teaterpjäser ser jag en musikal om hur en ung man, likt Kafkas Gregor Samsa vaknar en morgon förvandlad inte till en skalbagge, utan till... arab! När den chockade familjefadern deklarerar att han alltid röstat på Jossi Sarid, skrattar publiken så mycket att skådespelarna får göra ett långt uppehåll, ett underförstått cyniskt skratt vars undertext förklaras i föreställningens slutscen där de liberala föräldrarna trots allt måste döda sonen eftersom han nu fått mustasch och bär en skjorta från Jenin.
Det vill säga, även vänstern är införstådd med att en god arab är en död arab.
Lika absurd är den nyutkomna romanen jag läser, Benny Barbashs Hamefazets ha katan (Den lilla explosionen). Den handlar om hur en israelisk familjefar av misstag sväljer en olivkärna som hamnar fel och börjar gro i hans öra, där den snart skjuter skott och slår rötter från faderns öra till en omtvistad bit land som Israel just skulle ge tillbaka till palestinierna.
Armén kan inte flytta på mannen som nu är planterad i jorden och han förvandlas till ett naturreservat som människor från hela världen kommer för att beundra. En vild satir om judar, araber, oliver och den outhärdliga politiska verkligheten i Israel.

Jag har också läst Haggai Dagans Veha’aretz shata (Landet seglar), där den syrisk-afrikanska sprickan leder till en jordbävning i vilket Landet bokstavligen talat lösgörs från Mellanöstern och seglar i väg.
Boken startar som Ayin 17, i det förlorade paradiset, kibbutzen, men landar till slut vid Norges kust, där Landet lägger ankar! Främlingskapet i Mellanöstern anas redan i romanens öppningsmening: ”Elads mamma tyckte aldrig om oliver.” Igen dessa oliver, symbolen för  Landets omtvistade jord, olivträden som endast palestinierna odlar och som israelerna rotar upp.  Symbolen också för freden, olivkvisten.
Bjuder min dotter på födelsedagslunch på Rotchildboulevarden, ett levande ”museum” för Bauhausarkitektur. Under träden och mellan kaféerna rör sig ungefär samma slags människor som på Nytorget i Stockholm och min dotter är så lycklig över sitt liv i Tel Aviv, över sina designstudier och över pojkvännen.
Han gör reptjänst i armén en månad om året. Han har just kommit tillbaka från Hebron. Han är fallskärmsjägare, precis som min dotters far, han som ”befriade” Jerusalem 1967 inför en häpen värld som knäppte de legendariska bilderna av gråtande fallskärmsjägare vid Klagomuren. Samma mur som vi omringade för 20 år sedan, då Freden ännu var Framtiden.
Nu verkar det inte finnas en framtid för Landet som min dotter har valt, hon fyller 20 år och ler lyckligt mot mig och spottar ut en olivkärna på den läckert designade lilla fatet på innerestaurangen i Tel Aviv.
Jag vill inte visa hur oroad och beklämd jag är, utan ler tillbaka och mumlar det mest israeliska uttrycket av alla, ”ihije tov”, det kommer att bli bra. Ihije tov.

Anita Goldman
kulturen@expressen.se