Är det verkligen så, som författaren Aldous Huxleys farfar biologen T.H. Huxley påstod, att om du ger ett oändligt antal apor varsin skrivmaskin så kommer de förr eller senare att författa en Shakespeare-pjäs?
Nej, de kommer med största sannolikhet bara att hoppa upp och ner, skrika och äta jättemånga bananer.
I alla fall om man ska tro den före detta Silicon Valley-entreprenören Andrew Keens The cult of the amateur – med den talande underrubriken ”How today’s internet is killing our culture and assaulting our economy”. Ty enligt Keen har de där aporna sedan länge ersatts av bloggare där ute i den så användarvänliga Sköna Nya Värld som brukar kallas Web 2.0.
I teorin är The cult of the amateur ett efterlängtat debattinlägg och en nödvändig motreaktion på Wired-redaktörens Chris Andersons ständigt omdiskuterade Långa Svans.
Men Keen är tyvärr både en högst plump kritiker och väldigt konservativ moralväktare. Varje argument verkar baserat på sentimentalitet och en orubblig tro på den akademiska världens överlägsenhet.
Hans retorik förfaller allt som oftast till ”är detta en framtid vi vill att våra barn ska växa upp i?” och ”vad ska hända med den underbara och kunniga personalen på världsmusik-avdelningen när min lokala skivaffär går i konkurs?”.
Det finns en tid och en plats för att spela på känslosträngar. Men gör man det i ett sammanhang där författarens ambition är att förklara varför alla bloggare är bittra och korkade ägg och hur internet inte alls kommer att leda till någon kulturell mångfald så framstår man mest som en ganska medelmåttig debattör som tar varje tillfälle i akt att slå under bältet.
Andrew Keens djupt moralpaniska syn på medborgarjournalistikens tidevarv är svårsmält på så många plan. Precis som internets mest rabiata frihetsförespråkare på andra sidan stängslet romantiserar mediets överdemokratiska spelregler – eller, om man så vill, den komplett anarkoliberala avsaknaden av regler – så när Keen en väldigt skevt idealiserad kärlek till de traditionella medierna.
Genom sina rosatintade glasögon framställer han alla tidningsjournalister, professionella kritiker och redaktörer som oantastligt intellektuella giganter. I den snäva mediabild han målar upp av (amerikansk och brittisk) dagspress existerar bara New York Times, Boston Globe och The Guardian. Inga tabloider, ingen skvallerpress,inga dokusåpastjärnor eller ett enda blottat silikonbröst på sidan tre.
Tyvärr.
För någonstans bakom Keens bristfälliga retorik döljer sig en enorm kunskap om entreprenörena bakom medborgarjournalistisken, om deras dubiösa skäl till att skapa dessa folkets plattformar (i synnerhet det amatörförfattade uppslagsverket Wikipedia) och vilka konsekvenser de kommer att få eller redan har fått.
Men han gör det så lätt för sig, väljer alldeles för många genvägar och misslyckas med att presentera skogen i all sin anskrämliga nakenhet eftersom det hela tiden kommer en massa obetydliga små träd i vägen.
Han försöker ställa traditionell medias välutbildade expertis mot bloggvärldens övertro på amatörism, men i stället för att mana till efterlängtad besinning så tar det bara några rader och så börjar han raljera.
The cult of the amateur är ett alldeles för medvetet subversivt och utdraget debattinlägg – som skulle må väldigt bra av just ett sådant redaktörskap han själv anser att bloggarna saknar – där Keens vilja att väcka uppmärksamhet och göra ett ögonblickligt medialt avtryck i slutändan sker helt på hans egen bekostnad.
