Johan Hilton läser Andrés Stoopendaals debutroman Maskerad.
Svensk samtida böglitteratur är ett sorgebarn med två ben: komma ut-romanen och den homofila bildningsromanen. Antingen en tonåring som upptäcker sin sexualitet eller en av omvärlden ansatt och outhärdlig Bror Duktig, som framdiktad för att utgöra diskussionsunderlag i högstadieundervisning: titta, de är precis som vi.
Enter fjortisfransosen Maxence i Andrés Stoopendaals märkliga debutroman Maskerad: en av fikuslitteraturens truligaste och mest aparta tonåringar sedan George Miles i Dennis Coopers Closer. Visserligen lika mycket en del av den schablonlitterära homofilins urberättelse om sexuellt identitetsskapande som tråkmånsarna i snart sagt samtliga svenska komma-ut-romaner. Men som han är det!
Maxence läser Mishima och skriver avancerade S/M-noveller. Funderar på hur det vore att onanera över Guido Renis målning av Sankt Sebastian och suger av bästa vännen i soffan framför Das Boot. Hatar sin mamma och när tonårsnarcissistiska föreställningar om sin framtid i franska akademin.
Allt med en kyligt registrerande, för att inte säga apatisk, berättarröst som bitvis påminner om den latent ondskefulla Cécile i Françoise Sagans Bonjour tristesse. Båda har de förlorat en förälder – Cécile sin mamma och Maxence sin pappa – och frånvaron av direkta emotioner kan i hög grad läsas som ett språk lamslaget av sorg.
Men där Cécile tar sin tillflykt till destruktivt intrigspel i den franska societeten flyr Maxence till fiktionen. Handlöst kastar sig berättarjaget mellan yttre och inre skeenden utan tydliga dis-tinktioner däremellan. De inställda uttrycken för sorg och desperation och begär når därför ett slags förlösning i redogörelserna för Grand Theft Auto, fantasierna och i litteraturen.
Maxences hemliga trånande över den franske barnstjärnan Jean Baptiste Maunier framstår på så sätt som både verkligare och sannare än de sakligt, nästan journalmässigt, återgivna erotiska förbindelserna med klasskompisarna.
I slutet av månaden delas Borås Tidnings debutantpris för 2010 ut. Om inte Andrés Stoopendaal finns med bland de nominerade nästa år är jag inte bara beredd att äta upp hans utmärkta roman utan därtill hela mitt bibliotek.