Andres Lokko har samlat sina bästa artiklar i en 1 637-sidig volym.
Johan Hilton gläds åt att passionerad kulturjournalistik ännu lever.
Det sägs att den nyutgivna boxen med Andres Lokkos samlade texter är slut på förlaget.
I så fall bör vi samfällt tuta i våra partyflärpar, för det betyder att intresset för god kulturjournalistik fortfarande lever och har hälsan.
Nog för att år 2010 hittills skapat viss tvekan om den saken.
I tisdagens Debatt i SVT satt en liberal åsiktsgödslare och hävdade att samtliga skribenter på nedskärningsdrabbade DN Kultur var vänsterextremister, borde koncentrera sig på konstarterna och sluta kommentera samtidshändelser. I samma program gnällde en Newsmill-debattör över att kulturjournalistiken innehåller svåra ord och otillgängliga referenser som vanligt folk inte förstår, medan någon annan satt och hyllade bloggosfären utan att precisera sig.
Det är i sådana ögonblick, när kraven höjs på att kulturjournalistik bör släppa sina intellektuella anspråk och i stället ägna sig åt lätttuggad konsumentupplysning med vidhängande betyg, som det är trösterikt att läsa 1 637 sidor Lokko.
Här står referenserna som spön i backen, tonläget är den självtillräckliga finsmakarens, föraktet för den kulturella förflackningen kompakt.
Kort sagt: magister Lokko drar sig inte för att åthuta sina elever. Eller för att uttrycka det annorlunda: lita på att läsaren är tillräckligt hängiven och begåvad för att googla om det dyker upp ett ord eller en referens som inte är omedelbart dechiffrerbar.
Den attityden har han åkt på spö för. I sin recension av artikelsamlingen i Aftonbladet argumenterade Andreas Ekström nyligen mot Lokkos självpåtagna roll som auktoritet. ”Musikkritikens mest pösiga ballong”, som Ekström beskrev honom.
Det är en typ av omdömen som vanligtvis brukar användas om giganter som Harold Bloom, den moderna västliga litteraturkritikens galjonsfigur och som Lokko, i sin smakaristokratiska tvärsäkerhet, faktiskt har en viss släktskap med.
Så bör det nog dessutom se ut: tydliga preferenser och gränser mot avvikande genreyttringar är en förutsättning för en passionerad kritik. Mot kritikerns estetiska program kan läsare och andra samtalsdeltagare hävda sig, stångas. Så länge vi har initierade smakfascister lever kultursamtalet.
Med tanke på det anspråksfulla tilltalet kan det därför framstå som något av ett mysterium att Andres Lokko nära nog gått och blivit folklig.
Förklaringen ligger rimligen i hög grad i det mångåriga medlemskapet i Killinggänget – i nyligen aktuella Drömmen om Herrön på Dramaten sköts Lokko med jämna mellanrum ut i en katapultstol ur kulisserna för att, i en självironisk gest, tilldela resten av ensemblen smakdiktat – men också i det svenska musikjournalistiska klimatet vid Lokkos debut i slutet av 80-talet.
Vad fanns där egentligen? Okej? De mossbelupna skivanmälningarna i dagspressen? Fältet var i princip fritt. Bara att (tillsammans med bland andra Lennart Persson, Jan Gradvall, Mats Olsson och Linda Norrman Skugge) så, skörda och fördela brödet till den hungriga läsekretsen. Därmed var inflytandet också förkrossande.
Som gymnasist under det tidiga 90-talet tillika desperat indie-älskare i en mellanstad där vare sig fanzines eller utländska musikmagasin fanns att tillgå i någon större utsträckning minns jag själv hur jag kastade mig över senaste numret av Pop i Pressbyrån, men också hur både min bekantskapskrets och jag modifierade våra åsikter utifrån vad som skrevs där.
Tyckte Lokko eller någon av de andra skribenterna att en Mauro Scocco-ballad plötsligt var okej, tyckte vi det också. Var det Phil Spector som hyllades i ett nummer anpassade vi oss genast efter det och letade förgäves efter Ronettes-plattor på höstmarknaden.
Likväl är det förvånande att så många av de, i antologin publicerade, reportagen från Pop-tiden håller lika hög klass i dag. Särskilt där föremålen utgör huvudpersoner i en följetong upplagd över flera år. Undergångssagan Primal Scream, till exempel. Hjältedikterna om Paul Weller. Samtalen med Morrissey. Förälskelsen i Saint Etienne.
Madeleinekakor, musikjournalistiska fragment från en tid som flytt.
Medan Pop:s tramsiga och fiktiva rundabordsamtal om rockens framtid med 90-talets kulturpersonligheter, samt påfallande många av Spermaharen-inläggen, inte bara känns föråldrade utan dessutom luktar dävet.
Ändå är det främst antologins andra del, som spänner över 2000-talets första decennium, som är den största behållningen med antologin. Det är här popskribenten Andres släpper sargen på allvar, låter bildningen få fritt spelrum och, vilket antyds i antologins båda titlar, förvandlas till allmänkritikern och kulturjournalisten Lokko.
Antalet författare och journalister som utgör föremål för ambitiösa porträtt blir allt fler, skivrecensionerna varieras med initerad litteratur- och filmkritik.
Inte minst tar Lokko, som den oförbätterlige anglofilen, på sig rollen som introduktör av oöversatta författarskap – AA Gills, Chris Heath, AM Homes – pläderar för en högre grad av urskillningförmåga, kulturjournalistisk expertis och politiskt engagemang.
Pennan blir vassare, balanserar ibland på det infamas gräns.
Men också mer angelägen, engagerande – hyllningstexten till Jan Myrdal på 80-årsdagen utgör något slags kontroversiell höjdpunkt.
Jag har en hel del invändningar mot både urval och projektet i stort, det medges.
Andres Lokko gör ideliga anspråk på att vara här och nu och hävdar att en modernists främsta plikt är att blicka framåt, men publicerar samtidigt nästan 2 000 sidor gammalt material. Är uppenbarligen en fiende till grabbkultur men grottar ned sig i homosocialt umgänge med snart sagt uteslutande manliga rockförebilder. Skjuter emellanåt hellre skarpt än kollar fakta (Marianne Ahrne regisserade till exempel inte Saltön.)
Jag är därför fullt införstådd med att jag borde begå något slags fadersmord här. Jag kan bara inte förmå mig. Är alldeles för glad över att den här typen av ambitiös, passionerad, högdragen kulturjournalistik fortfarande lever.
