Peter Cornell ser Andrea Zittels utställning Lay of my Land på Magasin 3.
Antingen ren konst eller praktiskt bruk, autonomi eller design, vit kub eller ute i världen. Långa tider har gränsen mellan dem patrullerats av stränga ideologer.
Men allt oftare har den börjat överskridas från båda sidor. En av nybyggarna är Andrea Zittel som visar upp sitt land i utställningen Lay of my Land på Magasin 3. Sedan några år har hon flyttat ut i Mojaveöknen i Kalifornien, till ett landskap och en utblick utan gränser, naket och avskalat. Hennes konstnärskap och hennes eget praktiska liv sammanfaller i en experimentell modell för boende, så långt bort från dagstidningarnas chica bostadsbilagor man någonsin kan komma.
Hon tänker, bygger, bor. Andrea Zittel söker de minimala betingelserna för att bo väl, att leva väl. Som Heidegger skrev i sin undersökning av boendets väsen; "först när vi lärt oss boende kan vi bygga."
På sina marker i öknen har hon uppfört en grupp enkla byggnader, hennes eget hem, hennes kontor, ateljé och en serie kabiner avsedda som ett slags gäststugor. Kabinerna har samma industriella, funktionalistiska grundkonstruktion men interiör och exteriör har utformats efter olika brukares personlighet och önskemål. De är på en gång konst, arkitektur och design och anknyter till praktiskt/utopiska projekt från 1920-talets Bauhaus och ryska konstruktivister, eller senare tiders hippieinfluerade kommuner och självbyggen.
Hon älskar små, ekonomiska och ekologiska utrymmen som rymmer allt man behöver. Små, låga byggnader är lätta att värma upp eller kyla ned i öknens extrema växlingar mellan hetta och köldgrader och de ger skydd mot sandstormar. Hon upptäcker, säger hon i den utmärkta katalogen, "how little you need to live comfortably." I samma anda gör hon hemstickade kläder.
Andrea Zittels alternativ är smittande i sin uppfinningsrikedom, optimism och humor, alldeles utan moralism. På Magasin 3 möter vi hennes projekt A-Z West på flera nivåer: tapeter, bilder, fiffiga hyllor som liknar pusselbitar i flera lager laminerad plywood (hon är förtjust i träets ådringar som påminner om höjdlinjerna på en topografisk karta), en video, en vacker modell av hennes land i vit gips och flera exempel på hennes kabiner.
Andrea Zittel är långtifrån någon eremit i öknen, långtifrån de öknens asketiska jungfrur som en gång sökte Gud och mystiken i öknen. Hennes land har knappast heliga övertoner; hon har helt enkelt drabbats av öknen som hennes eget landskap, ungefär som Robert Smithson eller Dorothea Tanning och Max Ernst i Arizona. Området i Mojaveöknen visar sig vara överraskande befolkat med en snabbt växande inflyttning. Där har hon placerat sitt laboratorium för att bygga och bo, för konst och design, öppet för en intresserad publik.
