I efterhand, med facit i handen, var det ganska självklart: en stensäker modell för att erövra den politiska makten från Socialdemokraterna. Arbetsnamnet var ibland "Socialdemokrati light".

Hette det inte också triangulering? Det var testat i Danmark för konservative Venstre, med stor framgång. Den skandinaviska modellen, välfärdssamhället, var närmast oförklarligt älskad av folket. Ville man, från höger, erövra makten fick man ge avkall på praktiskt taget alla egna ideologiska principer. Och tiga om dem. Pestflagga över skattesänkningar, till exempel. Alla visste det, också socialdemokrater.

Den danske S-ledaren Sven Auken förklarade en gång för mig, förtroligt, att det ibland måste vara nödvändigt med skattesänkningar också för en S- regering. Men det måste då ske i tysthet, i hemlighet. Kom det ut gick det åt helvete, och man förlorade nästa val.

Det är den stora gåtan med de nordiska folkstammarna. Man tycker om sin modell.

2002 stod Moderaterna inför en katastrof, Bo Lundgren hade krävt skattesänkningar med 130 miljarder, partiet sjönk mycket riktigt som en sten, ned till 15,2 procent. Då skapades Det nya arbetarpartiet Moderaterna. Anders Pihlblad har skrivit en flyhänt bok om detta, "Ett partis fall och uppgång". Det finns föga nytt i den, Anita Kratz skrev 2008 en bättre bok om denna onekligen radikala omstöpning. Kratz öppnar för övrigt i första halvan lysande och initierat, sedan får partiets ledande kamrater nys om att hon är på väg att skriva en bok, och informationerna snörs åt. I Pilblads bok tycks de varit åtsnörda redan från början. Kanske surar man för att Pihlblad - han redovisar det inte här - genom en välmenad men tyvärr fotograferad kyss släckte Ulrica Schenströms politiska karriär.

Han löser källproblemet genom noggrann tidningsläsning, samt citerar välvilligt journalistkamrater som auktoriteter, vem bryr sig. Ett kapitel om partiets väl dolda sponsorer har väckt visst uppseende, men de dolda välgörarna förblir dock ännu i dag dolda.

På något sätt känns denna bok feltajmad. Omstöpningen av partiet var beundransvärd, fram­gången oerhörd, men där tar historien inte slut, och det är mitt i denna efterstöpning vi befinner oss. De nyss besegrade Socialdemokraterna, som nu ersatt Internationalen med Thorsten Flincks hymn "Vi reser oss igen", tycks vara vid liv.

Och vad är det då som sker?

Den nya Moderaterna hade inte bara yttre fiender, till exempel Socialdemokraterna, att besegra. Det fanns också en inre bunker att storma; att man lyckades ersätta den bunkern med ett ungt rätt hänsynslöst kamratgäng var nyckeln till framgången. De samlades kring Reinfeldt, trosvissa riddare runt det runda Rosenbad. Och de var, tydligen, uppriktiga vänner. De ursprungliga, den innersta kretsen. Men först försvann Odenberg, sedan Ulrica Schenström under plågsamma former, och sedan Littorin, under plågsamma former, och så det mest privata bollplanket Filippa Reinfeldt. Och så finns bara propagandaministern Schlingmann kvar av riddarna; dock nu inte längre med mirakulösa och hemliga instrument i verktygslådan.

Och så Anders Borg, förstås. Även han trött?

Ibland ser Fredrik Reinfeldt inte trött ut, men bara lite ensam, och lessen. Det glesnar, vänner faller bort, det kanske inte är så kul längre?