Malte Persson blir besviken på Anders Olssons bok om asyllitteratur.
Exillitteratur är ett ämne som (passande nog?) undflyr gränsdragningar. Vad är exil? Man kan tänka sig en maximalt sträng definition: ”ofrivillig landsflykt”. Men man kan också tänka sig en generöst bildlig användning av ordet, som när man hävdar att ”exilen är den moderna människans grundtillstånd” eller liknande.
Anders Olsson menar att exiltillståndet varit avgörande för 1900-talets litteratur, men vill klokt nog hålla fast vid ordets konkreta betydelse. Han accepterar dock att exilen kan vara frivillig. Vilket är rimligt, om man betänker exempelvis hur aktivt Joyce och Beckett valde att skriva och leva i opposition till Irland.
Något som däremot förblir diffust är exakt vad det är som en författare i exil lämnar. ”Hemland” är ett begrepp som förändrats genom historien, och som kunde ha problematiserats mer. Det för skrivandets del mest avgörande – vilket också Olsson efter hand börjar luta åt – är nog att författaren lämnar sitt eget språkområde, om han gör det.
I alla fall: i ett par översiktskapitel och ett antal fallstudier försöker Olsson ringa in den moderna exillitteraturen. Resultatet är blandat. Favoritförfattare som Nelly Sachs och Paul Celan behandlas med djup sakkunskap och hög detaljskärpa, medan andra betraktas på ett mer handboksmässigt avstånd. Det mest otippade författarvalet – Djuna Barnes – är tyvärr också det mest otillfredsställande.
Inte bara för att det är tveksamt om Barnes verkligen är en exilförfattare i någorlunda sträng mening, utan för att Olsson är väl snabb i vändningarna när han går från ett referat av romanen Nattens skogar till det retoriskt slagkraftiga men påfallande vaga påståendet att ”begäret blivit en form av exil och exilen en form av begär”. Tog sig begäret verkligen så skilda former i Paris och det likaledes frigjorda Greenwich Village?
Om inte annat så är det ett exempel på att även Olsson glider mellan ett konkret exilbegrepp och ett metaforiskt. Han frångår också sina egna intentioner när han skriver om det främlingskap som Baudelaire och Kafka uttryckte i sina egna hemstäder.
För om Kafka kan skriva ”prototypiskt” om exilens teman utan att befinna sig i exil, kastar det inte visst tvivel över tesen att den faktiska exilen var en nödvändig förutsättning för de andra författarnas författarskap? Förvisso behöver ingen betvivla att deras exil var betydelsefull, men exakt vad de hade kunnat eller inte kunnat skriva om de stannat hemma kommer vi helt enkelt aldrig att få reda på.
Jag imponerades av Olssons förra fackbok, Skillnadens konst, men Ordens asyl gör mig besviken. Det finns åtskilligt att hålla med om i boken, men dess anspråk på stringens understryker bara den i sammanhanget kanske ofrånkomliga frånvaron av den.
