Malte Persson läser nya dikter av Anders Olsson.
Det har inte alltid varit alldeles lätt att urskilja Anders Olssons poetiska röst i bruset av hans generationskamrater (och från litteraturhistorien, där exempelvis en Björling står och musicerar). Men så har Olssons poesi uppenbart aldrig heller varit skriven med ambitionen att överrösta någon.
Snarare har den stått på ett stegs avstånd från tystnaden. För 17 år sedan kom samlingen med den talande titeln Det vita.
Fem år senare tog sig minimalismen uttryck i en samling haikudikter (en form inom vilken, med all respekt sagt, dåliga poeter skriver dåligt och bra poeter på sin höjd skriver halvbra). Sedan flera imponerande litteraturvetenskapliga verk, men poetisk tystnad.
Den nu publicerade men så oändligt lätt att svara dig kan alltså ses som en nystart, och en övertygande sådan. Rösten har förvisso inte blivit högljuddare – tvärtom är alla versaler här ersatta med små bokstäver. Men den har blivit tydligare, och når på så vis längre.
Det drömska och distanserade draget finns på gott och ont kvar, inte minst i flera ekfraser och resedikter. ”också du har varit i den skimrande neapelbukten” heter inledningsstycket, och dess suggestivt frammanade sinnesintryck får det faktiskt att kännas som om man varit det. Men det kosmopolitiska
flanerandet, med stämningar utan handlingar, är inte alltid nog för att fånga in en utomstående läsare.
Så mycket mer drabbande är titeldikten, en stram
och stark sorgedikt över
ett människoöde som står
i skarp kontrast till författarens eget lågmälda
tonfall:
permanent förgiftad
när ögonblicken samlas in
i kärl av delat blod
ordlöst och som gatans
två öppningar som du var
när ärligheten drivs
längre än någon tål
Och i vilken stroferna hakar i varandra med en upprepningseffekt som gör smärtan rättvisa:
längre än någon tål
ditt våldsamt blottlagda
för ingen mottagbara
som sen måste men inte kan
täckas över av alla murar
av hjärtats härdade och
härjade desperado
Detta med blottläggelsen eller dess motsats är ett motiv som återkommer även i andra tonarter. ”skala mig ut ur mina ord”, inleds en dikt. ”så sys jaget in i sin kvävande mantel / av talade sömmar” inleds den följande.
Olssons dikter tycks uttrycka en längtan efter att befria sig från sina egna ord, bakom vilka kanske finns den rena glädjen, den rena sorgen, det rena ”vita”: ett blankt jag. De söker ljuset – men när de lyfter är det inte i en vild ikarisk flykt mot solen, utan i labyrintkonstnärens egna och mer återhållna försök till flykt ur labyrinten.
