Jag skriver ju de här orden, men jag vet inte säkert om jag sett dem förut. Jag vet heller inte längre om tankarna är mina.
Det är knappt jag kan tro vilken tur jag har.
I början av sommaren startade Karin Lilja och jag en sajt som heter Bokprat. Tanken är att skapa en öppen plats för ett kollektivt läsande i realtid, där det pågående samtalet om olika samhällsböcker kan göra oss alla lite klokare.
Vårt val av första bok var givet: Nicholas Carrs nyutkomna The shallows - där författaren hävdar att internet just nu gör oss alla lite dummare.
Carr har tidigare gjort sig känd som en lätt motsträvig it-skribent, en herr-på-tvären med pennan väntande i högsta hugg på att någon nätevangelist ska pipa till.
Men det var först med en artikel i The atlantic 2008 som han kom åt sin riktiga guldåder som samhällsdebattör. Carr ställde frågan "Is Google making us stupid?" och försökte ta reda på vad som händer med vårt läsande i en tid där vi mer och mer stirrar på bildskärmar.

Artikeln startade en explosiv kulturdebatt i USA, som har pågått ända fram till nu, då den mer och mer börjar ta formen av en ilsken catfight mellan Carr och hans direkta motpol Clay Shirky, även han aktuell med sin version av sanningen, Cognitive surplus (Penguin press).
The shallows är i mångt och mycket en grundligare genomgång av samma tes som lanserades i tidningsartikeln: medan vi tar del av den fantastiska digitala revolutionen händer något oroväckande inuti oss.
"We shape our tools, and our tools thereafter shape us", skrev Marshall McLuhan. 46 år senare verkar det som om han har fått rätt.

Allt eftersom vi blir mer och mer splittrade och okoncentrerade, förlorar vi vår förmåga till djupläsning. Mångtydighet, textliga bottnar och ordentliga reflektioner - allt kastas överbord. Vi kanske inte underhåller oss till döds, men vi distraherar oss till dumskallar.
Den främsta förtjänsten med The shallows är att det är lätt att känna igen sig. Datorn och telefonen har utvecklats till så kraftfulla verktyg att de blivit omöjliga att stänga av: de rymmer numera en så stor del av verkligheten att det nästan känns som om man vänder ryggen åt livet om man släcker ned skärmen. Samtidigt pockar allt mer på vår uppmärksamhet. Facebookuppdateringar. Twitterkonversationer. Mejl. Sms. Mms. Inkommande videosamtal. Chattar.

Internet är ett medium som triggar i gång ett beroende, och vi kan aldrig få nog.
Nu står vi mitt i realtidsmediernas ständiga flöde och försöker sålla i allt som flimrar förbi, parera det privata med jobbet och försöka hinna med glimtvis läsning av de digitala tidningsartiklar och böcker som konkurrerar med övriga nätaktiviteter.
Läser och läser, förresten. Handen på hjärtat - skummar du inte dem numera?
"Once I was a scuba diver in the sea of words", skriver Carr och fortsätter "Now I zip along the surface like a guy on a Jet Ski".

Carr dänger fram forskningsrapport efter forskningsrapport som visar att power-browsandet snabbt håller på att slå igenom över hela samhället.
Nästan ingen läser en text på nätet från början till slut, genom att låta ögonen gå från vänster till höger, sedan hoppa ned till nästa rad när den första tagit slut.
I stället faller blicken på de två tre första raderna samtidigt, i en rörelse som går från vänster till höger. Därefter hoppar man ned ett par steg och gör om samma process, fast stannar halvvägs in på raden.
Slutligen sjunker blicken snabbt ned längs med vänstermarginalen.
Den här sortens läsning, där ögonrörelserna formar ett F, gör att vi mycket snabbt kan ta oss igenom stora mängder text. Och det är inget fel i att kunna snabbskumma, vi behöver den förmågan också. Problemet är bara att skummandet håller på att bli det vanligaste läsesättet i alla sammanhang.

Men det är inte bara så att våra vanor förändras, något händer också med våra hjärnor. De bygger om sig efter hur de används och Carr är främst orolig för är att vi faktiskt förlorar förmågor som betyder något för oss. Den största paradoxen här är att internet tar allt mer av vår uppmärksamhet, bara för att skingra den.
I en vanlig läsning, som kritiker eller privat, hade jag reflekterat över detta och över Carrs både roande och intresseväckande anekdotiska historieskrivning, som på bästa fackboksbestsellermanér flyhänt rör sig från Platon, McLuhan, Freud och Nietzsche till Kubricks 2001, samtidigt som han levererar lättillgängliga redogörelser för bokkonstens uppkomst och för vad den senaste neurobiologin har att säga. Jag hade reagerat över saker som amerikanska internetdebattörer alltid missar - till exempel klassfrågan, som totalt lyser med sin frånvaro.

Nu, i den kollektiva läsningen, upptäcker jag att perspektiven bryts utefter ett betydligt bredare spektrum.
Någon har läst böcker Carr hänvisar till och berättar vad som står i dem vid sidan av det som The shallows tar upp. Någon pekar djupare ned i källmaterialet och lyfter fram förbisedda aspekter. Andra hänvisar till blogginlägg och tidningsartiklar och problematiserar den västerländska kanon som Carr hela tiden kretsar kring i sin litteraturdiskussion.
Och därifrån tar samtalet hela tiden nya vändningar: vissa sammanfattar sina intryck i powerpointpresentationer, andra för in diskussionen på Twitter och Facebook och låter den fortsätta kring allt det där andra som boken inte tar upp. Ett eget komplext idéverk växer fram vid sidan av författarens.

I denna diskussion uppstår just den fördjupning som Carr menar att vi nu håller på att mista. Och det har en helt avgörande betydelse för min läsning av boken.
Internet är, precis som Carr poängterar, motsägelsernas medium. Men lika sant som att nätet drar till sig all vår uppmärksamhet bara för att splittra den, är det att just den distraktion som Carr ständigt hänvisar till också på helt nya sätt har börjat att utgöra förutsättningen för en ny sorts pågående konversation som fördjupar vår kunskap.
Talande nog väljer Carr att bortse från alla sorters samtal på internet. Han ser inte utbytet mellan människor som bärare av någon information som skulle kunna värderas lika högt som ett originalverk av en författare och vänder bort blicken från allt som inte är passivt textmottagande.

I denna brytpunkt finns en grund till en diskussion som jag tror kommer att växa i styrka de kommande åren: den om kritikerns roll i ett medielandskap där läsarna själva är djupt involverade i skapandet av textkritik. Och nej, jag menar inte att den traditionella kritiken är överspelad. Men i den mån recensionen har varit ett filter (och det har den i ökande grad under 80-, 90- och 00-talet), har den ett dilemma att hantera i en tid då läsarna kommer att vilja vara med och skapa sina egna filter. På samma sätt som vi lär oss mer när vi är aktivt delaktiga i en undervisning, lär vi oss naturligtvis mer när vi är aktiva delar av filtret, snarare än passiva mottagare.
Normalt sett diskuterar kritiker bara ett ämne vidare när meningsskiljaktigheterna mellan olika tolkningar blivit så stora att en konflikt har uppstått. Det är så medielogiken har sett ut fram till i dag.

Det är lätt att se att samtiden kräver en ny strategi, där de spektakulära kulturbråken mellan enskilda upphör och samtalen mellan de många inleds.
Nej, Carr förmår inte riktigt att knyta ihop säcken. Han kommer aldrig fram till exakt vad i samhället vi förlorar om utvecklingen fortsätter. Men han har trots detta skrivit en bok som har kraft nog att förändra vanor. Den är tillräckligt tankeväckande för att få oss alla att stänga av ibland. Och inte minst kan den få i gång den slow-read-rörelse som legat och puttrat i bakvattnet av slow-food och slow-living.
Det motsäger inte att den positiva internetutvecklingen kommer att fortsätta, med allt större kraft. Den nya kunskapsspridningen kan möjligen riva ned de maktstrukturer och kunskapsmonopol som historiskt sett alltid har hindrat stora grupper av människor från att ta del av vissa sorters samtal.
Och det är verkligt omskakande.

Ja, jag skriver ju de här orden, men jag vet inte säkert om jag sett dem förut. Jag vet heller inte längre om tankarna är mina.
Det är knappt jag kan tro vilken tur jag har.