GOOD MOONING. Demonstranter visar sitt förakt för George W Bush under hans besök i Göteborg 2001. Foto: Roger Turesson
GOOD MOONING. Demonstranter visar sitt förakt för George W Bush under hans besök i Göteborg 2001. Foto: Roger Turesson

Ändan bak

Publicerad

Barack Obama fullföljer och förstärker samma politik som George W Bush påbörjade.
Johan Norberg konstaterar att det inte minskar hans popularitet i den svenska opinionen.

Det steg ett glatt vrål från de tusentals demonstranterna vid Drottningtorget. Jag tittade omkring mig och insåg att jag var en av de få som fortfarande hade byxorna uppe vid midjan. Det var sommaren 2001 och USA:s president George W Bush hade just välkomnats till Göteborg av - bokstavligen - ett gäng blekfeta rövar.

George W Bush.Foto: J. Scott Applewhite
Den i förväg utannonserade mooningsaktionen var ett av många uttryck för ett nästan febrigt Bushhat. En dum, reaktionär, imperialist som helst borde go home. Även de politiker som var tvungna att hålla god min framstod nästan som lite generade över att ha att göra med den pånyttfödde Texassonen.

När hans efterträdare Barack Obama i dag anländer till Sverige är tonen annorlunda. Några demonstranter blir det förstås och Aftonbladets kultursida kommer att känna bestörtning, men kritiken är överlag respektfull och de flesta slåss om att få vara med på bild med Obama. Facken var så sugna på att träffa honom att de inte ens hann korrläsa inbjudan innan den gick i väg.

 

Som vi har längtat efter en verbal, intelligent, medmänsklig amerikansk president efter åren med Bush! Någon som är mer Jed Bartlett än Dr Strangelove. Vi hatar ju inte bara USA, vi älskar det också. Problemet är bara att demoniseringen av Bush och idealiseringen av Obama skymmer den slående kontinuiteten mellan dem.

Obama var fredsduvan som fick Nobels fredspris på kredit. Men han behöll Bushs försvarsminister Robert Gates och skickade fler soldater till Afghanistan. Han attackerade Libyen och påstod att det inte innebar "hostilities" och därför inte förutsatte kongressens samtycke. Liksom Bush har han svårt att tänka sig något annat sätt att hantera en arabisk diktator med massförstörelsevapen än ett militärt angrepp.

Det är lätt att säga att Obama egentligen ville något annat, och av omständigheterna har tvingats till detta. Men som presidentkandidat - före 11 september 2001 - talade även Bush om att USA borde vara mer ödmjukt och föra en mindre aggressiv utrikespolitik.

Barack Obama.Foto: Axel Öberg

Kriget mot terrorismen fortskrider. Obama har trappat upp drönarkriget i Pakistan och Jemen. Bush genomförde 52 attacker med förarlösa flygplan, Obama närmar sig redan 400. Obama torterar inte terrormisstänkta, men har en dödslista där han noterar vilka som ska dödas utan rättslig process och han tar sig rätten att fängsla misstänkta utan tidsgräns.

Han administrerar ett omfattande övervakningssystem som har kallats "överdrivet" till och med av republikanen Jim Sensenbrenner, mannen bakom Patriot Act - en lagstiftning som Obama har förlängt. Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld har prisat Obama för att i allt väsentligt ha behållit dennes politik.

Obama brukade hylla visselblåsare för att de avslöjade den osminkade sanningen för en befolkning med rätt att veta. Som president har han jagat dem intensivare än sina företrädare. Det är lätt att glömma att det enda skälet till att Obama besöker Sverige i dag i stället för Ryssland som planerat, är ilskan över att Putin gav visslaren Edward Snowden asyl.

Även inrikespolitiskt finns en röd tråd. Policyn att pumpa in skattemedel i banker och bilföretag på dekis initierades av Bush. Inte ens den banbrytande sjukvårdsreformen avviker på något principiellt sätt. Bush införde det första stora offentliga sjukvårdsprogrammet på 40 år och Obamacare inspirerades av Massachusetts sjukvårdsystem, som infördes av guvernören Mitt Romney - Obamas republikanske motkandidat 2012.

 

Likheterna mellan presidenter med så stora skillnader i retorik och väljargrupper betyder inte att ljusskygga krafter i kulisserna ser till att politiken ligger fast vem som än styr. Inte bara i alla fall. Väl vid makten har varje president en realitet att förhålla sig till. Den amerikanska traditionen, maktbalansen och väljarnas vilja sätter gränser för vad de kan åstadkomma.

Det finns geopolitiska intressen och saker som bara USA kan få gjort, och sådant landets allierade förväntar sig av det. Den som är väldigt stark måste visserligen också vara väldigt snäll, men det är svårt att besegra talibaner som bränner ned flickskolor på det sättet.

Dessutom kommer ingen undan tidsandan. Under Reagan och Clinton växte USA:s ekonomi och självkänsla. Det var lätt att slappna av och öppna upp. Sedan dess har dagordningen fyllts av finanskris, terrorhot och nya stormakter. Osäkra människor brukar ge staten en större roll att skydda, kontrollera och styra upp. Den liberaliserande avsikt Bush och Obama delade, att ge papperslösa en väg till medborgarskap, har krossats av allt större rädsla för invandrare.

Allt detta betyder att om vi ser Bush och Obama som natt och dag så handlar det mer om oss än om dem. Och framför allt handlar det om vår kluvna Amerikabild. Vi svenskar är som det ofta sägs världens mest amerikaniserade land, men samtidigt med en historia av osofistikerad svartmålning av USA.

 

Amerikaniseringen handlar inte främst om att vi har fler McDonald's per capita än något annat europeiskt land. Det handlar om att vi lever i en amerikansk kultur, ett amerikanskt samtal. Vi fick demokratiideal, folkrörelser och industriorganisation av Amerikaemigranter. Ida ut - idé hem, som det hette.

Inflytandet fördjupades när vår kulturella samhörighet med Tyskland upplöstes och vi lärde oss engelska och glömde tyskan och franskan. De bästa antiamerikanska argumenten får vi från amerikanska akademiker.

Just detta beroende gav på sikt upphov till förtalet. Efter andra världskriget var Sverige ett rikt land som snabbare än andra tog till sig nya idéer och ny teknik. Vår nya identitet var moderniteten. Men hur utveckla en självbild gentemot det land som vi hämtade så mycket av det nya ifrån? Så sent som 1963 skrev Gunnar Myrdal att USA och Sverige liknar varandra "i högre grad än några andra länder".

 

Den nya självbilden byggde på det som skilde oss åt. De svenska eliterna började betona de drag i Amerikabilden som de minst kände igen sig i - religion, rasism, krig, vilda västern-kapitalism. När de därefter talade om USA zoomade de in på det värsta de fann i ett gigantiskt och komplext land. Författarna Sivar Arnér och Artur Lundkvist talade snart om ett berättigat "hat till USA".

Den neutralitet som vi från början skämdes för övergick i en känsla av överlägsenhet. Sverige var helt enkelt lite bättre, lite varmare, lite mer moraliskt. Om vi vägrar välja sida är det för att den demokratiska sidan inte heller är något föredöme. Vi var de små ländernas försvarare, USA mobbaren på skolgården.

Därav den paradoxala situationen att USA representerar både det bästa och det sämsta. Både allt det vi är och allt det vi är främmande inför. Och då och då kommer en president som låter som en cowboy och vi låter honom personifiera vår karikatyr av USA.

Men andra gånger har landet en ledare med en så tilltalande personlig historia, en progressiv jurist som talar så väl att vi låter honom representera allt det där som vi egentligen beundrar med USA. Vi ser inte hur mycket de liknar varandra, för extrembilderna sitter i våra huvuden.

Kanske borde något färre ha moonat mot Bush. Eller något fler moona mot Obama i dag.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida