När mor firas i dag och kladdiga kort överlämnas kommer vi förstås att bli översvallande glada och berömma barnen för att de varit så duktiga som skrivit en hälsning på egen hand. Visserligen står det ”tjära mamma”, men det irriterar oss inte det minsta. Det är tanken som räknas.
Den kinesisk-amerikanska Yaleprofessorn Amy Chua skulle aldrig nedlåta sig till slikt demoraliserande känslopjunk. Hon vill vara ”kinesisk”, och sätter höga mål, disciplin och lydnad framför västerlänningarnas vurm för lek, spontanitet och individualitet.
Hennes två döttrar fick en rungande utskällning när deras kärleksbetygelser till mamma inte höll tillräckligt hög kvalitet. Chuas förakt för dem som applåderar sina barn för triviala prestationer vet inga gränser.
Foto: Lu Jinbo
Tigermammans stridsrop har varit hett omdebatterad i USA och borde förses med en varningsetikett för ömhudade curlingföräldrar. Mjukismamman som sopar framför sina små, är ersatt med någon som mer liknar en lägervakt, hetsande med en vinande piska.
Barnen drillas till att bli skickliga musiker, som kan spela Mozart innan de ens når upp till dörrhandtaget. Dessutom måste de vara bäst på allt annat också. Allt som bara är kul och kravlöst beskärs till ett minimum.
Amy Chuas barn får till exempel aldrig sova över hos kompisar eller ens leka hos andra barn. Tv och datorspel är förbjudet. I uppemot sex timmar om dagen måste flickorna öva på pianot eller fiolen, instrument som de – naturligtvis – inte har fått välja själva. Chua bryr sig inte om att de ibland hatar henne och kan ägna timmar åt att bråka för att slippa träna.
Men de två systrarna blir framgångsrika. De älskar trots allt musiken och når färdigheter som deras jämnåriga inte är i närheten av. Tuffa utmaningar, övervunna med mycken möda, skapar onekligen självkänsla.
Här finns ett frö till lärdom. Skolforskning visar till exempel att en av de i särklass viktigaste nycklarna till goda resultat är att lärarna har höga förväntningar på eleverna. Kanske är heller inte föreställningen om att lärande alltid måste vara så inspirerande och skoj särskilt fruktsam. Alla kunskaper utöver det vanliga kräver trist och tidskrävande nötande.
Kanske borde vi också överge idén om att alla ungar som är med i en idrottstävling måste få en medalj, trots att de inte kom över ribban. Och kanske borde de oftare ”utsättas” för saker som de inte hade valt själva, som att läsa Hamsun i stället för Harry Potter.
Men bokens sprängkraft ligger nog inte bara i olika syn på barnuppfostran. Det ekonomiskt vacklande USA lånar i dag ansenliga summor av Kina. Den tidigare så stolta nationella självbilden blir alltmer nedsolkad. Bilden av bekväma amerikaner ställs mot den av flitiga asiater. Individualism mot kollektivism. Frihet mot disciplin. Två världsbilder kolliderar.
Den av Amy Chuas döttrar som mer brås på sin judisk-amerikanske far, uppfostrad av bohemiska kulturborgare, gör så småningom uppror och lyckas besegra sin mamma. Elitsatsningen på fiolen läggs ned.
Den frimodiga flickan personifierar det goda med det liberala, västerländska idealet: skepticism mot auktoriteter och individens rätt att hävda sig mot förtryckande kollektiv. Varför underkasta sig en familj som styrs av en slavdrivare? Varför blint lyda när man har lust till något annat, något bättre?
Det västerländska samhällets styrka ligger trots allt en hel del i det respektlösa, kreativa och i viss mån luststyrda. Detta som Amy Chua avskyr så.
Hade till exempel en skoningslöst drillad kinesisk ungdom kunnat uppfinna Facebook, skapad för att hålla kontakten med kompisar och ragga tjejer, eller för den delen, skriva Mozarts lekfulla arior? Kanske, men jag tvivlar.
