När jag för ett par år sen först började läsa serier ämnade för vuxna trodde jag att jag blivit dum. Dummare än när jag var liten och läste om Joakim von Ankas pengabinge eller Pellefants knakelibraksnabel.
För alltså, jag fattade inte längre hur man gjorde. När man läste. Om man skulle kolla på bilderna först och sen läsa, eller tvärt om. Eller är det faktiskt så att det är meningen att man ska kunna göra båda sakerna simultant? Jag kände mig som en tysk eller fransos som för första gången konfronteras med odubbade tv-program.
Att serier numera är vuxenläsning är ingen nyhet. Svenska satirserier, mörka amerikanska undergroundserier av Charles Burns eller Robert Crumb och pompösa äventyrsserier av Alan Moore eller Neil Gaiman står sida vid sida i bildade bokhyllor. Bland populärkulturella yttringar som gillas av finkulturens fanbärare skulle jag tippa att seriemediet ligger och nosar i topp, strax efter hiphop och "kvalitetsserier från HBO".
Det som föranleder kramandet av serien är att det är snyggt och kul med bilder. Ändå är det sällan man talar om just bilden och dess specifika kvaliteter. I stället talar man mest om bubblorna.
Man talar om historier, berättelser, humor, men alltid med utgångspunkt i en textbaserad berättartradition. Jag har precis läst färdigt Neil Gaimans Sandman-epos. Varje volym har presenteras av olika författare och liknande.
Alla har de sagt samma sak: Trodde ni att serier inte var litteratur? Jodå! Detta är enorm litteratur TROTS att det är bilder och bubblor! Som fanns det en vedertagen sanning som sa att bilder saknar intelligens om de inte hänger i ram.
Nej, det som gör serien till en välförtjänt populärkulturell liebling är inte att den lyckas vara smart trots bilden, det är att den är smart tack vare bilden. Det som gör att det är svårare att läsa vuxenserier än Kalle Anka ligger i hur man utnyttjar bilden.
I Michael Chabons Kavalier & Clays fantastiska äventyr, en helt vanlig textroman om två judiska serietecknare i New York under andra världskriget, revolutionerar Joe Kavalier serieteckningskonsten efter att ha sett Citizen Kane. En fiktiv händelse, men en sann utveckling för mediet, historiskt men också för läsaren som växer från barn till vuxen.
I Kalle Anka går bilden och texten sida vid sida, i mer komplexa serier är de sammanflätade, oskiljaktiga. Bilden ger en fördjupad textförståelse, bryter upp historien i nya istället för att bara illustrera den. Mellan text och bild finns ett magiskt samspel som är serieformens stora mysterium. Som gör serien till en helt egen genre som kräver ett särskilt närmande.
Ibland som poesi, ibland som en roman, ibland som ett berättande bildkonstverk där texten illustrerar bilden och inte tvärt om.
BÄST JUST NU
...att Frances, del 2 av Joanna Hellgren utkommer i augusti. Del 1 är en liten sorgesång där både poesin och berättandet ligger i bilden mellan bubblorna.
