SPÖKSTAD. Innan det syriska inbördeskriget var Homs en livlig industristad. Nu är dess ruiner ett vittnesmål om krigets fasor och förödelse. Foto: Christoffer Hjalmarsson
SPÖKSTAD. Innan det syriska inbördeskriget var Homs en livlig industristad. Nu är dess ruiner ett vittnesmål om krigets fasor och förödelse. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: Ludvig Thunman
Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: Ludvig Thunman

Amanda Svensson: Ändå ska jag bära

Publicerad

Författaren Amanda Svensson skriver en novell om spökstaden Homs och kriget i Syrien.

Vi äter gräs, som hästar.

Vi är inte hästar.

Ändå ska ryggarna bära, ska bära allt vi äger och har, ska bära barnen som ännu inte eller inte längre kan gå. De stora barnen är som spädbarn igen, de små har tvingats bli större än sina kroppar. Det allra minsta barnet blir varken större eller mindre, för det lever inte längre, är för evigt konserverat i formen av ett blodigt öra. Jag ville inte veta om det var en pojke eller en flicka.

Det var en flicka.

 

Jag gick inte till ett sjukhus, jag gick ut på bakgården. Det finns ju inget på sjukhusen längre, inte ens skräck och smärta. Bara tomma korridorer och övertäckta bårar, jag har själv sett det, framåt slutet var varje dag en zombiefilm.

Men nu går jag inte till jobbet längre, det finns inte längre någon där som behöver mig.

Efteråt tog jag hennes lilla hand och gjorde ett avtryck i den dammiga jorden. Brölade som ett djur sen, mot himlen som nästan inte syntes mellan husen. De lutar inåt över gatorna, husen, liksom hänger. Urblåsta så att alla rum syns, som i genomskärning, som stallar. Här finns bås så det räcker för alla, varje familj kan ha ett eget hus och fylla det med hö. Med gamla badkar, fylla karen med vatten, bada och dricka, bada och dricka. Hamna på bild i amerikanska tidningar.

Efteråt tog jag hennes lilla hand och gjorde ett avtryck i den dammiga jorden.

Jag tog en mjuk blå handduk, den sista som tvättats i tvättmaskin, jag hade sparat den, som om jag visste. Sen letade jag upp ett hus som ingen bodde i. Det var inte direkt svårt. Det var ett vackert hus, ett stort hus. Jag räknade till fem våningar med fyra lägenheter på varje, det var svårt att vara säker för väggarna hade fallit samman på så många ställen och vissa rum gick inte att ta sig in i för högarna av sten och aska. Men det var utan tvekan ett ståtligt hus, ett rikemanshus, det låg på en av stans finaste adresser och på golvet fanns skärvor av glas i alla regnbågens färger. I ett av rummen låg vad jag trodde var en tavla upp och ner, jag vände den och såg mitt eget ansikte. Jag var inte beredd. Inte på att se mig själv, inte på att se hur stora mina ögon blivit. Jag tänkte: Som en hästs. Och pannan blank och svettig, huden torr och gul som cigarettpapper. Spegeln for i golvet med ett brak, men det gjorde ingenting, den var redan sprucken från kant till kant. Olyckan var en annans.

 

FAKTA OM SYRIENKRIGET OCH IS

• Syrienkriget är inne på sitt sjätte år. I mars 2011 demonstrerade syrier i staden Daraa i södra Syrien och krävde frisläppande av gripna pojkar som hade klottrat slagord mot regimen. Protesterna spred sig fort till andra områden i Syrien.

• Flera aktörer är involverade. Muslimska brödraskapet, libanesiska Hizbollah och al-Qaida är några av flera hundra milisgrupper som slåss i Syrien.

• I dag är det främst al-Nusrafronten, Jaish al-Islam och IS som har makt i rebellkontrollerade områden. De får stöd av regionala makter, Turkiet, Saudiarabien och Qatar.

Regimen får stöd av libanesiska Hizbollah, Iran och Ryssland.

• Cirka sex miljoner syriska barn är drabbade av kriget och lever i riskzonen för våld, enligt FN. Landets hälsovård är kollapsad och landets befolkning är i djup fattigdom. Tragedin i Syrien har utvecklats till världens största humanitära katastrof.

• Antalet döda i Syrienkriget är nu upp på cirka 500 000 offer.

• Terrorgruppen, Islamiska Staten (IS) är en jihadi-salafistisk grupp som strävar efter att grunda islamistiskt kalifat enligt första versionen av Islam. Dess ledare är irakiern Awwad Ibrahim Ali al-Badri, känd som Abu Bakr al-Baghdadi.

• Officiellt grundades IS för tr år sedan men det har funnits under andra namn sedan 2004.

• IS kontrollerar stora områden i Syrien, Irak, Libyen men finns även i Sina i Egypten och har aktiva celler i hela världen.

• IS har varit ansvarigt för flera terrorattentat mot civila mål i arabvärlden men även i västvärlden, bland annat i Paris.

• IS består, främst av före detta soldater från Saddam Husseins armé men även av utländska jihadister från Europa, USA, Kaukasus och andra delar av världen. Bara från Sverige strider cirka 300 identifierade svenska medborgare på IS sida.

Jag valde en av de översta lägenheterna. Det fanns en trappa upp på taket, det måste ha varit en takterrass för det låg fortfarande slingor av kulörta lyktor i dammet och jag tog en av dem först, tänkte att jag kunde ta med den i väskan sen, när den var tom, ta med den hem till barnen. Inte för att det finns någon elektricitet längre, men de kunde ju ha den att leka med. Fast sen ändrade jag mig, för om jag hade något i väskan och de såg mig sträcka ner handen i den för att ta fram det skulle de tro att det var mat, som det är ibland, oliver eller ris kanske, något litet som det ju är ibland, eller var ibland, det var väl ett par veckor sen sist, och just därför, just därför skulle de bli så besvikna. Och det klarar jag inte, allt klarar jag utom det.

Men det var fint att tänka sig, att det var nära till himlen där uppe.

Själva terrassen var för oskyddad, förstås, men översta våningen skulle bli bra. Om morgnarna när det var stilla skulle fågelsången höras genom det tomma dörrhålet i toppen av trappan, när det regnade skulle trappstegen bli fuktiga och börja dofta. Och det skulle ta tid innan råttorna kom, det var kanske det viktigaste, jag försökte att inte tänka på det men det är klart att det spelade in. Att det skulle ta längre tid innan de kom för att gnaga. Råttorna svälter också, det säger de inget om i internationella nyhetssändningar, men det är sant. Råttorna svälter och blir aggressiva, och det kan man inte klandra dem för, inte när man sett människor bete sig likadant. Men det är svårt om nätterna. Vi har alla barnen hos oss, vi som är kvar, bildar en cirkel runt deras kroppar. Sparkar undan råttorna när de kommer.

 

Jag höll räkningen, trots allt, jag vet att hon var nästan halvfärdig när det hände. Vid det laget hade jag väntat på det i flera veckor. Hon borde ha börjat röra sig, de andra började tidigt, minsta pojken redan efter tretton eller fjorton veckor. Och man måste ju äta. Annars går det ju inte. Jag åt och jag åt, men det var löv och gräs, skalbaggar, gammal hudsalva. Och ljudet av splitter skar genom kroppen, hon måste ha hört det där inne, försökt hålla för öronen med de där små händerna, så små, avtrycket i gruset var bara någon centimeter, det såg inte verkligt ut. Jag vet inte om hon var så stor som de ska vara efter halva tiden, jag har ingen aning hur det ska vara, men hon måste ha klarat sig länge, trots allt, annars skulle hon väl inte haft så vackra drag, som om hennes pappa snidat henne i trä. Han var snickare. Sen blev han krigare. Sen blev han en rynka i min äldsta dotters panna. De andra förstår inte än, men det kommer de att göra.

Min äldsta är också den enda som förstår vad som hände med barnet. Hon vet att jag är ledsen för det, och jag önskar det fanns tid och ork i mig för att förklara att jag faktiskt inte är det, i alla fall inte på det sätt som hon tror. Jag önskar att jag kunde förklara det, utan att samtidigt behöva säga det jag säger nu: Jag tror att det finns ett väntrum till helvetet, och att det är där vi är nu. Eller nej, jag tror att vi var där för många månader sen. Exakt när dörren öppnades och vi sjasades in av vinddraget från det som faller vet jag inte. Tre månader sen. Sex månader sen. En livstid sen, många människors livstid sen. Det spelar ingen roll. Men vad jag också tror, och jag tror det mot allt förnuft, jag tror det för att jag måste tro det, är att det också finns ett väntrum till livet.

Han var snickare. Sen blev han krigare. Sen blev han en rynka i min äldsta dotters panna. 

 

Barnen är där, alla de ofödda, framtiden är där, som ett enda långt pärlband av ljuspunkter, en oändligt lång slinga kulörta lyktor genom natten.

Och därifrån kommer de in i den här världen, en efter en, tar kropp inuti en kvinnas kropp och först när de ger upp sitt första skrik stängs dörren till väntrummet, innan dess står den på glänt och skulle något hända, skulle världen inte vara redo att ta emot dem, då vänder de tillbaka. Väntar, på att tiden ska bli den rätta, att världen ska vara redo för deras ljus.

Den här världen är inte redo, jag visste det hela tiden. Den här världen vill inte ha mig och mina barn, inte de som redan lever, inte det som skulle ha levt. Det är därför den låter oss leva som djur, dö som sjuka kreatur.

Man kan inte säga sånt till någon som ännu inte fyllt åtta år.

 

Jag lämnade henne där, lilla örat, i en lägenhet utan väggar, på en flygande matta av betong med utsikt över allt de haft sönder. Så att hon skulle veta, på något sätt, vad hon slapp. Så att hon ska veta att jag förstår. Att jag inte är arg. Att jag väntar.

Varje morgon och varje kväll går jag ut bakom huset och kramar ur handduken jag haft i byxorna. Förr i tiden gjorde man bindor av trasor och garn, vi brukade rynka på näsan åt det när vi var tonåringar, tycka att det var äckligt. Och det är ganska äckligt. Jag skulle ge vad som helst för några paket ordentliga bindor. Nej, det är inte sant. Inte mat. Hade jag mat skulle jag inte ge bort den för något i världen. Jag skulle proppa mina unga fulla, tills de kräktes, sen skulle jag fortsätta proppa i dem.

Den här världen vill inte ha mig och mina barn, inte de som redan lever, inte det som skulle ha levt. 

 

I stället står jag kväll efter kväll och kokar soppa på gräs, kokar handdukar rena från blod. Det har gått flera veckor men det fortsätter forsa ur mig, värre än efter något av de andra barnen. Det gjorde mig ledsen i början, blodet som bara rann och rann. Det verkade så meningslöst. Men jag vet nu, jag vet varför det inte slutar.

Jag gick till huset igen. För sista gången, sa jag till mig själv. Jag lyfte ner henne från hennes lilla säng, den jag byggde av spegelglas och spindelväv och la henne på, invirad i den ljusblå handduken som fortfarande hade luktat lätt av Ariel. Jag tryckte henne mot mig, la örat mot marken, och hon talade om för mig det jag redan visste. Att vi måste ge oss av, att det inte går att vänta längre, det spelar ingen roll att det inte finns någonstans att gå. De släpper ut kvinnor och barn, jag är en kvinna, jag har mina barn och ett ansvar för dem, för att få det här blodet att sluta rinna och det kommer inte att sluta förrän vi tagit oss härifrån.

 

Det är december 2015, det är kallt om nätterna, det kommer att vara ännu kallare på andra sidan havet. Det är en dålig tid att ge sig av på, men vi har inget val. Solen är på väg ner bakom husen, snart kommer den försvinna bakom översta våningen på grannhuset, komma tillbaka igen när den kommer i höjd med tredje för där finns inga väggar kvar, den kommer stråla rätt genom huset. Jag har alltid tyckt det varit vackert, fastän det egentligen är motsatsen. Jag vrider ur handduken för sista gången. Tittar på blodet som tar sig fram i en rännil genom gruset, rinner ner i den stelnade rödbruna fläck som formats av veckor, månader, år av sorg. Jag tittar på blodet, jag tittar på mina barn som hänger halvvägs ut genom fönstret, pekar efter en drönare. Jag skriker åt dem att det är farligt, och känner mig löjlig. Som om någonting jag gör skulle kunna skydda dem mot det som väntar, mot det de redan varit med om.

Det är december 2015, det är kallt om nätterna, det kommer att vara ännu kallare på andra sidan havet.

Ändå ska jag bära dem. Jag ska bära dem på min rygg, som jag en gång burit dem i min mage. Jag ska bära dem över berg och hav och taggtråd och om någon står i vägen ska jag bita dem som det djur de tror jag är, jag ska vada genom allt det blod de tvingat mig att spilla och ur blodet ska flickan resa sig som en fenix och komma tillbaka, komma tillbaka, komma tillbaka till mig.

Det är december 2015, det är kallt om nätterna, det kommer att vara ännu kallare på andra sidan havet.

Amanda Svensson
Amanda Svensson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag