Ofta tänker jag på det lästa. Ännu oftare tänker jag på det olästa. Kampen mot de mentala boktravarna är ett Sisyfosarbete som bara blir tyngre för var dag som går. Det kommer ständigt nya titlar till och alltför få försvinner.
Det ryktas att det finns bibliotek i världens stora städer där varje tryckt alster, även minsta reklamutskick från dagligvaruhandeln, finns bevarat. Även om jag skulle lyckas läsa all världens romaner, diktsamlingar, pjäser och hybrider finns det alltså fortfarande alla dessa reklamblad från Citygross att plöja.
Tanken är deprimerande. Ändlöshet kan vara så synnerligen nedslående. Det vore för all del både tråkigt och snopet att nå slutet av rymden, men visst känns det ändå provocerande att veta att man aldrig någonsin kommer nå dit.
Jag upptäcker att Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör finns i min bokhylla. Jag gör en formell inventering. Om jag dör imorgon, hur mycket har jag missat av Göran Häggs privata kanon?
Indexet avslöjar att den innehåller en hög frekvens av så kallade klassiker, och då jag upplever mig vara bevandrad bland dessa tror jag därför att jag kan möta en eventuell död med den belästa näsan högt i vädret. Det visar sig att detta är en gravt felaktig bild.
I alla fall om man tolkar ordet läst alldeles bokstavligt. Göran Hägg må vrida sig i sin läsfåtölj, men inventeringens eftertanke utvisar att jag inte ens läst Hemsöborna. Jag bara tror att jag gjort det, för att jag kan ploten och vet saker om Strindberg och skärgården.
Jag är ju naturligtvis inte ensam om detta, att ha ett stort antal titlar, författarskap och texter i huvudet som inmundigats i praktiskt kortformat. I skolan, på kultursidorna, på biblioteket och inte minst i sällskapslivet pågår en ständig visklek med litterära alster, både klassiker och dagsländor.
Det är riktigt vackert när man tänker på det. En förlängning av gammalt romantiskt berättande vid lägerelden. Varje människa en del av ett omformligt jättebibliotek, en vandrande wiki för berättelser.
Naturligtvis är en text mycket mer än sin fabel, större än sitt rykte och ofta stiligare än vad som kan återges med andra ord än textens ursprungliga. Texten är sin egen och kan bara fullt ut upplevas när man faktiskt och på riktigt läser den.
Och visst är minnet förrädiskt och visklekens poäng att saker förvanskas på vägen (exempel från verkligheten: "Stormen och vreden, visst är det den om en homosexuell SS-officer?", "Ja, jo, det låter inte helt obekant").
Men ändå. Det känns fint att tänka att till och med mitt olästa och min vaga uppfattning om dessa titlar är en del av ett kollektivt tämjande av ändlösheten. Ett vidlivhållande. Om sen ett eller annat extrapris på fläskfilé får nöja sig med att leva i KB:s djupaste valv må det vara hänt.
