Kulturell identitet. Att äga fysiska kulturella objekt har förlorat sin betydelse. Illustration: Loka Kanarp Foto: Loka Kanarp
Kulturell identitet. Att äga fysiska kulturella objekt har förlorat sin betydelse. Illustration: Loka Kanarp Foto: Loka Kanarp

Allt ska bort

Publicerad

I den digitala eran lever vi i realtid och bryr oss inte om gårdagens passerade ögonblick.

Anders Mildner fortsätter serien om vår tids samlarångest med att beskriva ett paradigmskifte.

I september 2011 publicerade The Economist en artikel som skakade om inredningsvärlden. Den handlade om Billy, Ikeas storsäljande och banbrytande bokhylla. Nu skulle Billy förändras, skrev tidningen. Vem behöver egentligen hyllor anpassade för böcker i en tid när allt fler läser digitalt?

För många sände nyheten chockvågor ända in i själen. Hem utan bokhyllor? Vad händer med världen?

Ingen brydde sig att kolla med Ikea om storyn verkligen stämde. Det gjorde den inte. Företaget hade helt enkelt bara bestämt sig för att ta fram en enstaka djupare variant för andra saker än böcker. Läsplattornas intåg hade ingenting med saken att göra.

En anledning till att den felaktiga texten fick så stort genomslag i internationell press, var att den tedde sig så logisk. Vårt beteende att spara och arkivera kultur i hemmen håller ju onekligen på att förändras.

Anledningen är inte bara att våra vanor håller på att skifta från fysisk kultur till digital, utan också att det som en följd av detta har skett en förändring i synen på vad som är betydande identitetsskapande objekt.

Böcker har under lång tid varit just ett sådant signalobjekt, som sänt ut massor med information till besökarna om hemmets ägare. Lp-skivor och cd-skivor likaså, precis som videoband och dvd-filmer. Ju mer nischad kulturell regalia vi fyllt våra hem med, desto mer bildade har vi varit. Eller i alla fall gett sken av att vara.

Det finns nu massor av skäl att tro att dagens unga inte kommer att föra denna tradition vidare. I takt med att de fysiska objekten sjunker i ekonomiskt värde, förtvinar också deras betydelse som signalobjekt.

En intressant fråga blir därför hur kulturell identitet kommer att signaleras i en era där de digitala produkterna är tongivande. Och egentligen finns det bara ett tänkbart svar: genom att skylta med våra vanor i realtid.

Att du HAR boken kommer inte att ge dig ökat kulturellt kapital i en värld där alla andra också har omedelbar tillgång till den. Att du LÄSER DEN och visar för andra att du gör det kommer däremot att ha betydelse.

Våra personliga arkiv handlar till stor del om identitet och identitetsskapande. Just därför är det en så frustrerande tid som vi nu genomlever - vi som står med det ena benet i det digitala och det andra i den fysiska traditionen.

Vi är uppväxta med ett litet antal fotoalbum som visade våra liv från vi föddes tills vi blev vuxna. Som vi vårdat dem! Och nu möter oss plötsligt den stora förvirringen, där mängden bilder vi tar varje dag är så stor att den inte längre är överblickbar. Vi kan inte ens börja välja vilka bilder vi ska printa.

Lätt maniskt skickar vi därför ut allt mer i de sociala nätverken: här är min frukost, här är mitt barn, här är min nya tjej, här är mitt jobb, här är min semester, här är min drink på min semester, här är mina ben när jag åker tåg...

När mängden information ökar på det här sättet, måste vi sålla. Omedvetet riktas då vårt intresse mot det som händer just nu. Gårdagens Instagrambilder blir därför lika ointressanta som förra veckans dagstidning. Samma mekanismer styr hur vi navigerar genom Facebookuppdateringar och tweets.

Realtidskulturen förstärks av att hela mediesfären är en del av samma utveckling. Tidningarnas sajter toppas av det som läsarna finner mest intressant JUST NU, vi följer realtidsbevakningar av de mest obskyra nyhetshändelser och skapar egna realtidsevent även kring de program som är inspelade för länge sedan genom att hålla ena ögat på twitterflödet och det andra på tv-skärmen.

Samtidigt försvinner allt fler skyltfönster för kultur, i och med att bokhandlare, skivförsäljare med mera lägger ned. Vi möter den därför i allt större utsträckning endast i realtid, det vill säga när vi tar del av den eller ser i uppdateringarna att våra vänner gör det.

Detta gör att svårigheterna att stänga av våra skärmar, att pausa, ökar dramatiskt. Vi KAN inte stänga av eftersom vi inte är villiga gå tillbaka: det som har passerat är värdelöst för oss. Alltså kollar vi telefonen en sista gång efter att vi släckt ljuset och ska sova.

Vi som följer den digitala utvecklingen brukar vara tämligen trygga i förvissningen om att utvecklingen så småningom kommer att lösa problemen åt oss. I stället för att spara vissa saker, kommer ALLT att sparas. Och det kommer att taggas, förses med vettig information och göras sökbart. Finesser som Faceboook för övrigt är på god väg att införa. Vi kommer inte längre att lagra saker själva, det sker i molnet.

Det handlar onekligen om ett paradigmskifte. Och det är inte alltför långsökt att gissa att utvecklingen så småningom påverkar synen på lagring i hemmen generellt. Måste vi till exempel ha skafferivaror i en sådan mängd att de skulle kunna fylla en mindre matbutik? Tidstypiskt nog behöver man inte leta så länge innan man hittar diskussioner som handlar om just detta.

Vi kommer också att bli mycket bättre på att slänga och kassera fysiska objekt. Tanken på att betala för lagring av bråte i kartonger ter sig troligen mindre lockande i takt med att affektionsvärdet för det som inte kan knytas till realtid sjunker. Hemmens allt mer öppna planlösningar kan ses som en föraning. 1970-talets era av små privata rum är definitivt över. Istället får vi nu rivna väggar och öppna rum som inbjuder till deltagande i kollektiva realtidsaktiviterer som onlinespel.

Men innan allt detta är på plats kommer vi att ha en förlorad generation med ett ben i varje kultur. Och den kommer delvis att vara arkivlös - vilket innebär att den också är historielös, rotlös och maniskt identitetssökande. Den lever ju i en tid som förvägrat den dess identitetsskapande objekt. Att det vanligen är 40-åriga män som för tillfället excellerar i konsten att sända ut realtidsbilder av sig själva är alltså knappast någon slump.

Vad försvinner då om man tar bort fysiska böcker, skivor, filmer, fotoalbum, tidskrifter och tidningar från ett hem?

Kulturkonservativa skulle säkerligen svara: kunskap.

Ett mer korrekt svar är nog: trygghet och säkerhet.

Precis i inledningen av lagringsparadigmskiftet söker vi allt mer nervöst svaret på den eviga frågan vem vi egentligen är. Och det är en fråga som vi numera har möjlighet att ställa varje sekund.

Anders Mildner
Anders Mildner
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag