Den brittiska tidningen News of the Worlds skandalösa metoder är tecken på en ny mediekultur. Anders Mildner ser hur också den politiska journalistiken färgas av personstridernas dramaturgi.
Skandalen kring brittiska tidningen News of the World fortsätter att växa. Redan 2005 avslöjades att tidningen med hjälp av en privatdetektiv avlyssnat en rad kända personers telefonmeddelanden för att sedan kunna skriva snaskiga artiklar om deras liv.
När privatdetektiven och en av reportrarna två år senare dömdes till fängelse, hävdade tidningsledningen bestämt att den inte hade haft något med avlyssningen att göra, men för varje år som gått har skandalen ständigt fått nya dimensioner - även politiska - och allt fler människor har dragits in i den.
I januari i år åtalades flera ledande personer på tidningen och i förra veckan kom nya uppgifter om att en annan privatdetektiv ägnat sig åt att sälja hackade uppgifter om kändisars bankkonton till redaktionen. News of the World-härvan har skakat om den brittiska tidningsvärlden i grunden och tvingat fram en diskussion om journalisternas roll i samhället.
Egentligen borde ingen vara förvånad över skandalen. Avlyssningen är mer än något annat en logisk följd av den urspårade kändisjournalistik som eskalerat i Storbritannien de senaste två decennierna och som bland annat fött märkliga nya jour- nalistiska avslöjargenrer.
I både den brittiska pressdiskussionen och den svenska finns ett återkommande argument som går ut på att journalister måste få lov att syssla med ultrakommersiell verksamhet då och då, eftersom detta säkrar ekonomin och därmed möjliggör att redaktionerna kan bekosta till exempel grävande journalistik. Bred underhållning - där numera nosande i det allra mest privata och intima ingår - anses gå hand i hand med samhällsuppdraget. Särskilt i tider av sviktande tidningsekonomi. Men naturligtvis innebär utvecklingen också att gränsen mellan nosandet och granskandet börjar suddas ut.
Från svenskt perspektiv framstår News of the World fortfarande som en extrem tidning. Ändå: vår syn på journalistik och på den typ av material som tidningen tar fram har förändrats. News of the World anges i dag fem gånger så ofta som källa i svensk press som för tio år sedan. Man kan gott fundera över vad det betyder.
Medierna har ett stort ansvar när det gäller granskningen av det samhälle vi lever i.
Men ofta glömmer de journalister som diskuterar yrkesetik och yrkesfrågor bort att medierna varje dag är med och formar den kultur vi lever i.
Det har mycket mindre med från-varon av utgivaransvar att göra än vilken kultur vi lever i. Folk som gör stora poänger av det förfärliga i att människor hängs ut på diverse internetforum, tenderar ofta att glömma bort detta: det är ju precis så här som vår breda mediekultur numera ser ut. Varför skulle inte en spegling av denna synas i det material som ickejournalister skapar?
Det mest problematiska området för samhället som stort handlar antagligen om den politiska bevakningen, som nu i Sverige tämligen snabbt sugs in i samma svarta hål av kändisfixering som resten av de ämnen som utgör grunden i den traditionella nyhetsrapporteringen. Att den breda politiska journalistiken behandlas på ungefär samma sätt som nöjesnyheter, gör den onekligen rappare och mer säljbar.
Men när allt mer ljus riktas mot dramaturgi och kammarspelsaktiga personstrider, blir det också desto mörkare på den bit av scenen där saker som ideologi och värderingar står och tittar håglöst mot en allt tommare salong.
Om bara några dagar drar Almedalsveckan i gång. Vilket utrymme finns då i medierna för diskussioner som inte handlar om retorik, spinn och melodifestivalsaktiga fastslåenden om vem som vann just den dagens politiska duell? Det är ingen slump att allt mer av den svenska politiska journalistiken handlar om PR. Eller omvänt: att politiken i sig handlar allt mer om PR. Den riktigt svåra frågan - som News of the World-skandalen hjälper till att peka ut för oss - är vems ansvar det egentligen är att förändra situationen.
