Allt fler skriver

Publicerad
Uppdaterad
De sociala medierna har revolutionerat ungdomars läs- och skrivvanor i en oanad utsträckning. PM Nilsson förutspår att den professionella journalistiken får allt svårare att hävda sig.
Folkpartiets representant i kulturutskottet, Christer Nylander, föreslog strax före nyår en utredning för att stärka läsandet. Det är knappast en slump. FP brukar föreslå just detta när mediesamhället vänder blad. Nu gäller oron de sociala medierna, förra gången var när kommersiell tv till slut erövrade Sverige och ”hotade att slå ut skriftspråket”. Den unga generationen skrev inte och läste inte utan kommunicerade muntligt och med bilder. Tonåringarna kunde sitta i timmar framför tv:n och lika många i telefon men att skriva ett enkelt brev var dem främmande.
Svensklärare i skolan vittnade om en allt sämre förmåga att skriva sammanhängande berättelser och stavningen var usel. Experter menade oroligt att det allmänna skriftspråket kanske bara skulle bli en kort historisk period mellan folkskolans införande 1842 och 1990 då TV4 startade.
Folkpartiet föreslog då läskampanjer för att rädda den läsande och skrivande kulturen, och precis som i dag höll DN:s ledarsida med.
Skillnaden denna gång är att den sociala medierevolutionen har just skrivandet och läsandet i centrum, vilket gör FP:s utspel en aning yrvaket. På mycket kort tid har svindlande stora informationsstrukturer byggts upp där läsandet och skrivandet står i centrum, inte talet och bilden. Om man tittar på startåren för de globala sajterna ser man hur snabbt det har gått: 2003 öppnade Wordpress sin första blogg, samma år startade MySpace med i dag 250 miljoner användare. 2004 startade Facebook som i höst nådde 350 miljoner användare. 2006 lanserades Twitter med i dag 60 miljoner användare.
Det är ofta vanskligt att jämföra nuet med historisk tid, men med ganska god säkerhetsmarginal kan man hävda att vi aldrig någonsin i historien har haft en så intensivt skrivande och läsande ungdomsgeneration som nu.
Folk skriver långt och kort på bloggar och i sociala nätverk och i mejl och sms om sina liv, om sina tankar, om vad som händer och om vad de vet
i en omfattning som ingen hade kunnat föreställa sig. Den gamla brevkulturen, där man i skrift berättade om sina liv och sina ärenden, har på rekordtid återupprättats, liksom telegrafens kortkorta meddelanden via sms och Twitter.
Och det är den nyss så fruktade ungdomsgenerationen som driver utvecklingen, särskilt unga kvinnor.

Bland unga vuxna i USA, det vill säga under 34 år, anger endast 18 procent ”tv” som något som de gör på kvällar, vilket 80-talets betraktare av amerikansk kultur rimligen aldrig hade kunnat ana. I de flesta västländer är internet redan i dag större än tv och i sex av tio länder är de sociala sajterna störst. Och de växer. Segmentet ”sociala medier” som helhet beräknas ha en tillväxttakt på 70 procent om året. Det startas 75 000 nya bloggar varje dag och det görs dagligen 52 miljoner nya blogginlägg.
När man betraktar internet är det lätt att uppmärksamheten dras till den dramatiska ökningen av den tekniska prestandan. Men möjligen är den viktigaste infrastrukturen ändå det uppsving för skrivandet och läsandet som vi ser nu. Den breda folkliga vanan att skriva och läsa andra kommer rimligen att ta vägen någonstans och få betydelse, på olika plan och i olika delar av samhället. De sociala medierna har satt en hel generation i en
gigantisk skrivarcirkel och den växer hela tiden, i såväl volym som prestanda.
Vilken effekt som detta har på litteraturen är för tidigt att säga, men en ökad skrivvana borde gynna framväxten av nya författare och läsare på samma sätt som musikskolorna födde en rad framgångsrika musiker och en helt ny folkburen musikkultur som syns tydligt i program som Idol. När jag pratar med förläggare i min egen företagssfär, Bonnier, ser de därför ganska ljust på framtiden, trots de ekonomiska svårigheterna just nu. Att läsa böcker förutsätter ju ett intresse för skriftspråk och ju fler som skriver, desto bättre.

Min egen bransch, den betalda professionella journalistiken, står däremot inför en mycket stor utmaning från detta stigande hav av röster. Journalistik har traditionellt utförts av avlönade generalister som är duktiga på att processa information från specialister som de intervjuar, det vill säga källorna. Om den tekniska och sociala utvecklingen fortsätter som nu, blir journalistens roll allt svårare eftersom källorna kommer att kunna publicera sig själva och dessutom vara mycket vana skribenter, därtill försedda med allt bättre tekniska lösningar som aggregerar materialet.
Man kan redan i dag märka förändringarna inom fyra journalistiska arbetsområden: Fackpress, politisk bevakning, socialreportaget och specialistreportern.
Om man ska vara drastisk kan man säga att facktidningen redan är utslagen. Vad du än gör hittar du nästan undantagslöst en blogg om just detta som är mycket bättre än såväl facktidningar som facklitteraturen. Tilläggsisolera vinden? Baka levainbröd? Renovera en h-båt? Föda upp foxterriers? Odla bin eller äppelträd? Vad du än är intresserad av hittar du sakkunniga personer med bloggar som hela tiden utvecklas i samarbete med sina läsare och ständigt bygger ny kunskap. Ofta är det tillfällighetsbloggar – någon som just nu gör något som man själv funderar på att göra och som berättar om sina erfarenheter i dialog med andra.
Samma tendens gäller för politikern, som kanske har varit det vanligaste intervjuobjektet i svensk press. I dag är det kanske mest utrikesministern som till fullo är en riktig bloggare, men om några år kommer vi att få en politisk klass som är uppvuxen med att själv sköta opinionsbildning och nyhetsförmedling på nätet och den generationen kommer att fortsätta med det när den tar över det politiska ansvaret för landet.
Tänk en snar framtid när det är lika självklart för kommunalråd och ministrar att kunna hantera informationsströmmarna i sociala medier som det i dag är att hantera press och tv, då alla centrala politiker har ett starkt fäste i bloggosfären eller på Facebook, och då medborgarna lätt och omedelbart kan gå i dialog med sina politiska företrädare – vilken roll har då egentligen journalisten? Kritiskt granska, är det vanliga svaret, men det är inte säkert att journalisten ens kan hävda sig här, eftersom även den granskande journalistiken ofta är beroende av att källor pratar, och dessa källor kan ju publicera sig lika lätt som politikerna.

Så som med alla nymodigheter fnyser man åt kommentarsfälten, men det finns starka skäl att definiera just dessa som en av de främsta arenorna för granskande publicistik i dag. Här samlas en mängd sakkunskap som enskilda reportrar inte har en chans att överblicka. Fel rättas till, nya frågor ställs, nya fakta tillkommer. En artikel med många kommentarer är inte bara en artikel som engagerar, utan ofta en artikel som tillsammans med sina kommentarer utgör en ständigt pågående revidering av fakta i målet och som är långt mer kvalificerad än ursprungstexten.
Rimligen kommer hemsidorna i offentlig förvaltning att inom kort inte bara att kunna dela med sig av all arkiverad information, utan också tillåta att medborgarna delar med sig, det vill säga bli aktiva sociala plattformar med uttalat reglerade medborgerliga fri- och rättigheter. Om människor har rätt att publicera fakta och synpunkter på kommunens eller
regeringens hemsida i direkt anslutning till viktiga dokument i den politiska processen kommer dessa sajter att bli viktiga platser för kvalificerad politisk bevakning. Här har folkpartisten Nylander verkligen skäl att ropa på en SOU.
Även den journalistiska skildringen av så kallat vanligt folk blir annorlunda när vem som helst har en Wordpress-blogg och vem som helst berättar om sina egna liv och om hur det är att gå igenom alla aspekter av sorg och lycka. Hur är det att få barn? Inte få barn? Förlora ett barn? Få bröstcancer? Åldras? Ha tonåringar med missbruksproblem? Vara prostituerad? Anorektiker? Alkoholist? Gifta sig, skilja sig, vilken aspekt av livet du än är intresserad av och som SvD:s Idag-sidorna och DN:s Insidan tidigare var bäst på, hittar du
i dag en bloggare eller hundra som är mycket bättre och mycket roligare att läsa, bland annat för att du själv kan medskapa med egna erfarenheter.

Och när det bränner till i så kallat vanligt folks liv och allt plötsligt blir overkligt och förstasidesstoff kvarstår det sociala mediesamhällets villkor. Det var en chock för kvällstidningarna när Englas mamma mitt under rättegången startade en egen blogg med egna rättegångsreferat och egna omdömen om ”Anders”, som hon kallade sin dotters mördare. Hon kände inte igen sig i rättegångskrönikorna och hon ansåg att hon visste bäst vad hon själv kände och tyckte.
Eller ta specialreporterns roll – medicinreportern, rättsreportern, miljöreportern, vetenskapsreportern etcetera – det finns redan i dag alltid en livs levande medicinare eller jurist eller ekotoxikolog eller professor som driver en blogg inom exakt det ämne som gäller för dagen och som utan undantag erbjuder bättre kvalitet och mer kvalificerad information. Och om man inte hittar någon i Sverige kan man alltid söka i den amerikanska bloggosfären som med sin volym och långa traditioner – nåja – slår alla förmenta specialreportrar på fingrarna med en öronbedövande smäll.

Gå då tio år fram i tiden när Facebookgenerationens eliter har doktorerat, erövrat ministerposter, är fina advokater och kommunalråd och företagsledare – uppvuxna med att sköta informationen kring sig själva och sina intressen på egen hand – och vi har ett helt nytt mediesamhälle.
Därför tror jag att ett medium som till exempel papperstidningen inte bara står inför en plattformskris där pappersburen information slås ut av digital, utan inför en mer allvarlig kvalitetskris. Den informationsström som de allt färre anställda på redaktionen skapar är i många avseenden mindre kvalificerad än den som miljontals användare tillsammans kan skapa på egen hand.
I USA har medieföretagen länge undrat var den professionella unga kvinnan har tagit vägen på mediekartan. Hon finns inte någonstans. Hon använder inte morgontidning, tittar inte på tv och köper inte magasin.
Men nu vet man var hon är. Tillsammans med 25 andra väninnor som också är labchefer, åklagare och forskare skapar hon en informationsström på Facebook där de berättar vad de vet, vad de hör, vad de tänker, vad de har läst och de länkar och bildsätter och levererar personligt.
Detta läser hon, och inte för att hon har loggat ur och inte vill hänga med, utan för att det är bättre och mer kvalificerat än vad de traditionella medierna producerar.
Hon är den nya mediemogulen och hon har precis börjat bygga sitt imperium. Liberalerna borde älska henne och journalisterna bör snabbt bli lika mediesociala som hon.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida