"The offspring resembles the parent" av Lina Selander (något beskuren).
"The offspring resembles the parent" av Lina Selander (något beskuren).

Allt är nytt men
ändå detsamma

Publicerad

Solen har börjat sjunka över lagunen. På renässanspalatsets innergård röker en strålande vitklädd HKH Mette-Marit en cigarett, skrattar och pratar med den norska venedigrepresentationen. Övriga middagsgäster gör sitt bästa för att se oberörda ut av den kungliga närvaron. Det går så där.

Det gick inte mycket bättre föregående kväll när Cate Blanchett (i minimalistiskt blekgrönt) skänkte stjärnglans åt öppningen av Australiens paviljong. Ännu fler fotoblixtar, ännu större pådrag.

Flärd är en ofrånkomlig del av den i år 120-årsjubilerande utställningen som ständigt växer och lockar fler länder att delta. Konst, lyx och undersköna miljöer i världens objektivt vackraste stad. Nationalistisk yra en annan. Om konstvärlden med bara smärre protester (som att bära giraffmönstrad kostym eller klänning med snippapplikationer) accepterar det förra, har den svårare med det senare. Konversationsöppnaren "är inte det här systemet med nationella paviljonger lite föråldrat i en globaliserad värld?" är lika kontroversiell som att säga "14 procent... Alltså, något har gått sönder i Sverige" till Göran Greider på en Politismfest.

Men nu finns nationer och de råkar vara rätt praktiska enheter för att kategorisera världen. I praktiken blir Venedigbiennalen lite som ett sportevenemang, med den skillnaden att den svenska kungafamiljen förstås inte är här.


Lina Selander representerar Sverige i år med en utställning kring minne, materia och radioaktivitet. Vitriner med uråldriga fossil och strålskadat fotopapper, svartvita filmer om sovjetiska kraftverk och citat från Vertov och Resnais bygger upp ett sällsamt tryck. Det är som en kärnreaktors sista dröm om ett geologiskt museum designat av Prada minuterna före härdsmältan.

Selanders meditation över kollapsande system är inte direkt det mest högljutt spektakulära på biennalen, men ibland är det den dova tystnaden som hörs mest. Guldlejonet gick i år till Armenien för en sorgsen utställning om den armeniska diasporan. Rimligt 2015, hundra år efter folkmordet, men Lina Selander håller guldlejonklass. Så bra är det.

"All världens framtider" heter årets internationella huvudutställning, som utöver de nationella paviljongerna utgör biennalens andra del. Den postkoloniala samtidskonstens superguru Okwui Enwezor har satt samman en utställning som förvånar genom att inte alls vara så teoretiskt baktung som man kunde frukta. På ett självklart sätt, utan pekpinnar och kvoteringsmärkning kommer många konstnärer från länder utanför västvärlden. Det är visuellt kraftfullt och ingen ljus bild av tillståndet i världen – både döden och nöden är på plats i Venedig. Steve McQueens film om den unge mördade grenadinske fiskaren Ashes är oändligt sorgsen men när man ser hans vänner mura ett gravmonument är det på något sätt ändå hoppfullt. Konsten sträcker sig bortom kungligheter, filmstjärnor och lyxyachterna längs Riva degli schiavoni.


En annan bild: Efter att ha gått runt i palatset och tittat på den senaste konsten är det fest i trädgården. Solen går ner över lagunen och gondoler med vackra kvinnor glider fram. Musik hörs ut över vattnet.

Det är florentinaren Francesco Priscianese som 1540 ger den beskrivningen i ett brev efter ett besök hos Tizian. Det kunde lika gärna ha varit en scen från 2015. Allt är nytt men ändå detsamma. Det sägs att den här staden är på väg att sjunka men jag är säker på att det blir konstbiennal om två år igen.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag