17-åriga Dooa Hamid Dilemi greps innan hon hann utlösa sprängladdningen. Esref Okumus träffar den tilltänkta självmordsbombaren i fängelset i Irak.
För tre månader sedan skulle hon spränga sig själv i luften och ta många andra med sig i döden. Nu sitter hon bredvid mig i en trendig långkappa och grön slöja. Hon skrattar generat som vilken tonåring som helst.
Betyder det att hon fått tillbaka livslusten?
– Nej, säger hon, utan minsta tveksamhet i rösten. Jag ångrar ingenting. Jag föredrar döden framför ett liv i synd och förnedring.
Jag träffar Dooa Hamid Dilemi, 17 år, i ett kvinnofängelse någonstans i Irak. Hon greps i en vägspärr med en sprängladdning runt midjan. En så kallad TNT-bomb, kraftig nog för att spränga hundra personer i bitar.
Hon greps när hon var på väg till Hewler, kurdernas huvudstad, en eftermiddag i september. Målet var amerikaner och judar på ett hotell i Mosul, hävdar hon.
Några timmar tidigare hade hon tvättat sig noggrant, tagit på sig sina guldsmycken, bett sin sista bön, och framför en videokamera förklarat varför hon helt frivilligt valt att bli självmordsbombare. Det skulle bli ytterligare en bland alla populära martyrfilmer som säljs under disk i Bagdads mer radikala kvarter.
Dooa får egentligen inte avslöja något som rör polisutredningen, och jag får inte fråga. Det är ett villkor för vårt samtal, som bevakas av en man från antiterroristenheten.
Av hennes berättelse framgår dock att det var ”en okänd man” som apterade bomben i det stora bältet runt hennes lilla kropp och gav henne en vägbeskrivning och instruktioner om hur det hela skulle gå till. Samme man som tidigare meddelat henne att hon är utvald att få bli martyr. En status som bara är ett fåtal förunnad.
Dooa har förnekat i förhören att hon ”gått med i al-Qaida”. Hon hade bara ”vissa kontakter med vissa personer” på Internet, försäkrar hon. Men självklart står hon för vad hon tycker: Usama är en sann muslim, en modig krigare och den störste bland alla ledare.
En sann muslim skulle inte dödat så många muslimer, så många barn, invänder jag.
–Det är inte möjligt, säger hon upprört. Usama skulle aldrig göra något sådan. Medierna ljuger.
Jag kan få adresser till några hemsidor om sanningen intresserar mig.
Al-Qaida dödar inga oskyldiga, enligt Dooa. Bara amerikaner och judar. Ibland européer som till exempel gör narr av profeten Muhammed eller sätter upp koranen som måltavla i sina skjutövningar.
Visste Dooa verkligen vilka som befann sig på hotellet, och om det fanns några barn där, den där dagen i september? Hon vänder bort blicken utan att svara på frågan.
– Har du hört talas om Haditha, Ramadi, Falluja…, säger hon. Om slakten på civila med giftiga kemikalier och kärnvapen? Har du sett förnedringen av irakier i Abu-Ghraib?
Amerikanerna förtjänar att bli behandlade såsom de behandlar muslimer, slår hon fast. Det står i Koranen: döda dem såsom de dödar er.
Dooa har svar på allt. Hennes uppfattning om rätt och fel är orubblig. Den rymmer inga tvivel, inga mellanlägen.
Bara en gång under det två timmar långa samtalet kan jag ana en liten tvekan i de stora, mörkbruna ögonen. Det är när jag frågar henne om Barack Obama kan vara ett exempel på att alla amerikaner inte är rakt igenom onda? Han har trots allt haft en muslimsk pappa, och han heter Hussein i mellannamn.
– Jag vet inte, säger Dooa efter en lång tystnad och rättar till luggen som stuckit ut under slöjan. Som person är Obama bättre än Bush, även om han har samma inställning till Usama. USA förblir nog USA.
När amerikanska stridsvagnar rullade in i Bagdad våren 2003 var Dooa en skolflicka på elva år. Föräldrarna och hennes sju syskon hade då ett ganska bra liv i ett sunni-arabiskt kvarter i en av Bagdads blandade förorter.
Dooas familj jublade åt Saddams fall, men tomrummet efter ”den grymme satan” fylldes snabbt av ett helvete med interna strider, där rivalerna, shiamilisen, tog kontrollen över deras kvarter.
Familjen flydde till Ramadi, huvudort i provinsen al-Anbar och en av al-Qaidas starkaste rekryteringsbaser. När amerikanerna belägrade staden lämnade Dooa skolan ”för att gå med i jihad”. Då var hon 15 och kär.
Men familjen avvisade den jämnårige pojkvännen.
– Den kärleken hade tagit slut ändå, berättar Dooa. Känslorna tog slut när han började gråta. Han var en vekling.
Familjen hittade i stället en man som redan hade fru och tre barn åt henne. De gifte sig nyligen. Men Dooa känner ingenting för honom. Kanske skulle hon kunna ”lära sig” att tycka om honom, om han höll sitt löfte att skilja sig från första frun.
Dooa lärde sig Koranen utantill när hon var fem år. I fängelset går hon upp klockan två varje natt och läser Koranen fram till morgonbönen strax före soluppgången. Idag har hon inte heller ätit något eftersom hon fastar inför den stundande högtiden id al-adha, en ritual för de riktigt
fromma.
– Det är för att jag vill bli fotomodell, säger hon och skrattar.
Dooa deltar inte i någon gemensam aktivitet i fängelset. Hon har tackat nej till terapi och skolundervisning som erbjuds yngre fångar. Det enda som bryter hennes dygnsmönster av böner och koranläsning är ett gympapass framför tv-n i sovsalen.
Dooa är ingen fattigflicka som valt döden som en sista utväg ur en hopplös vardag av krig och misär. Men när blev döden mer lockande än livet för Dooa?
Kanske inträffade det redan vid de första koranstudierna, där mullan lärde henne att livet är en parentes, ett slags provsal, där martyrskapet är högsta betyg. Den som klarar provet blir odödlig i ett paradis av fulländad harmoni.
Kanske var det den olyckliga kärleken till den veke pojken. Eller tvångsäktenskapet med en redan gift man. Eller steget från att vara ingen till att bli utvald. Kanske kom avgörandet någon gång under den amerikanska belägringen av hemstaden.
Eller också är det summan av allt, som berövat Dooa (och hennes fiender) existensberättigande. Jag växte upp med samma religion och lärde mig Koranen vid samma ålder som Dooa. Men det gör inte hennes besatthet av döden mer begriplig för mig. Dooa lever i en annan värld, som jag inte har tillträde till.
Jag får följa Dooa till hennes sal som hon delar med fem andra kvinnor, varav tre är dömda för mord på sina egna män, ett slags förebyggande hedersmord. Kvinnorna trivs bra med Dooa, säger de. De lär sig arabiska av henne, och hon kurdiska av dem. Bara en gång har de bråkat med henne.
Det var när hon ville stänga av tv:n för att en sångerska uppträdde lättklädd. Dooa tyckte att det är haram, otillåtet enligt islam. Då blev kvinnorna riktigt förbannade. Är det inte haram att spränga sig själv och en massa oskyldiga till döds, hade de frågat henne.
Dooa fingrar irriterat på sin musikspelare. Hon är besviken över att det inte finns en enda jihad-sång på mp3:n som hon fått i dag, förklarar tolken. Plötsligt rycker Dooa bort hörlurarna och slänger mp3:n i soffan.
– Jag är beroende av jihad-sånger, ni får avvänja mig långsamt, skriker hon till fängelsets kurator. Jag kräver att få bli behandlad som andra fångar. De får lyssna på vad de vill.
Kuratorn klappar henne på kinden och förklarar att det är två experter på socialdepartementet som valt låtarna åt henne.
Innan jag lämnar fängelset säger Dooa att hon vill avtjäna sitt straff i Kurdistan, där hon kan få högst 15 år eftersom hon inte fyllt 18. Äldre självmordsbombare har hängts.
– Jag trodde att det skulle vara som i Abu-Ghraib här, men hon har behandlat mig som sin lilla syster, säger Dooa och pekar på kuratorn, en kvinna runt 40.
16 dagar senare inträffar ett självmordsattentat mot en populär restaurang, inte långt från fängelset. 55 människor uppges vara döda och drygt hundra skadade.
Attentatet utfördes av en 25 årig kvinna från en sunni-arabisk by, säger en kriminalkommissarie till medierna på orten.
