Dilsa Demirbag-Sten undrar (
Expressen 23/6) varför Ayaan Hirsi Ali inte förespråkar sufismen, ”en fredlig gren inom islam”. Man behöver inte gå över Atlanten efter ett möjligt svar på den frågan. Vår egen Mohamed Omar, själv influerad av sufismen, berättar i en essä på temat samspelet mellan inre och yttre jihad att den iranska revolutionens ledare ayatollah Khomeini, det muslimska (egyptiska) brödraskapets fader Hassan Al-Banna och Hizb ut-Tahrirs grundare Taqiuddin Al-Nabhani alla var sufier – med mera.
Trots att Irans ledning är shiitisk medan partiet Hizb ut-Tahrir och det muslimska brödraskapet, Hamas moderorganisation, är sunnitiska uppvisar de samma grundläggande drag. Deras utopi är ett panislamiskt rike styrt av sharia. Vägen dit är inre rening och yttre utrensning. Självmord och terror förhärligas, även i propaganda riktad mot barn. Fienden är en satanisk judisk-västlig sammansvärjning mot det rätta, det sanna, det gudomliga.
För att beskriva en så omfattande rörelse inom vilken (lag)vidriga handlingar förespråkas och begås är begreppet ”individer” inte tillämpligt. Det krävs ett ord med kollektiv innebörd. ”Fascislamism” är en adekvat samlingsterm för ett antal politiska organisationer, varav en sitter i regeringsställning i en erkänd stat.
Denna vår tids förmodligen grymmaste och mest expansiva ideologi borde granskas hårdare än Ayaan Hirsi Alis bakgrund och motiv. Bland annat är samarbetet mellan nazismen och panislamismen under andra världskriget ett underbeforskat område. En av dem som börjat gräva i detta är historieprofessorn Jeffrey Herf. I boken
Nazi Propaganda for the Arab World citerar han exempelvis ett hyllningstal av Hassan Al-Banna till Amin Al-Husseini, stormufti av Jerusalem. Brödraskapets ledare yttrade att ”denne hjälte utmanade ett imperium och bekämpade sionismen med hjälp av Hitler och Tyskland. Tyskland och Hitler är borta, men Amin Al-Husseini kommer att fortsätta kampen […] Mot döden! Framåt marsch!” Året var 1946. Då kände man givetvis till Nazitysklands förbrytelser.
Den muslimska världen har inte gjort upp med detta arv som tycks bestå av en oädel legering mellan det värsta inom islamisk-arabisk-persisk och kristen-europeisk-sekulär kultur. Att människor som lever i eller flytt från muslimska samhällen bekymrar sig över den fascislamistiska rörelsen och dess apologeter inom diverse opinioner är inte märkligare än att människor som levde i eller flydde från Europa under förra seklets första hälft var rädda för fascismen och dess medlöpare. För att förstå detta behövs ingen biografisk djupanalys av individer som Hirsi Ali.
Samtidigt är det nödvändigt att begripliggöra det ömsesidigt förstärkande samspelet i dagens västvärld mellan fascislamism, vänsterantisionism, nyfascism och en antiislamism som har en tendens att spilla över i muslimfientlighet. Men vad man än tycker om Hirsi Alis förslag att genom ateistisk eller kristen mission neutralisera effekten av den dödliga propaganda unga muslimer bland annat via tv-sändningar utsätts för i västs getton kan man inte rimligen porträttera henne som ett lika stort hot mot liberalismen, feminismen eller demokratin som Khomeinis, al-Nabhanis och al-Bannas rörelser tveklöst utgör.
Anna Ekström
kulturen@expressen.se
