Brittens opera gör publiken delaktig. Foto: Malin Arnesson
Brittens opera gör publiken delaktig. Foto: Malin Arnesson

Alla är med på noterna

Publicerad

Gunilla Brodrej om Malmöoperans familjeföreställningar Vi gör en opera och Den lille sotarpojken.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Operaverkstan spelar en föreställning som heter Gåvan när Malmö är bas för en nationell gåvofestival utan like. Musikhjälpen i P3 och SVT slog insamlingsrekord i år igen. Givarglädjen har smält snön över Stortorget. Men de fyra enaktare som beställts av kompositions- och dramatikelever på gåvotemat handlar inte om välgörenhet utan om personligare existentiella gåvor (även om filantropi kan ge en existentiell effekt). Texterna gäller svartsjuka, kärlek, konsumism och allmän vilsenhet.

Konstnärliga ledaren Maria Sundqvist tar förstås en risk när hon släpper in konstnärer i vardande, men det verkar hon dessvärre vara rätt ensam om i operasverige. Den uttrycksfrihet som nya verk innebär är livsviktig för musikdramatikens fortlevnad. Nu är kanske inte de fyra kammaroperorna inom ramen för detta projekt särskilt samtida eller nydanande. Det är både Hitchcock-estetik och film noir före paus.

 

Det blir mer psykologiskt och politiskt intressant efter paus med den psykotiska mamman som letar efter sitt livs röda tråd. Framförallt är hela paketet genomtänkt, sammanlänkat och faktiskt jämlikt i Elisabeth Lintons regi. Librettisterna har angelägna meddelanden. Kompositörernas stilarter varierar från Benny Anderssons musikal till mer kompromisslöst avantgarde och trots olikheterna bildar ackordeonisten Minna Weurlander en vibrerande röd klangtråd genom alla verken. Ensemblen är toppen. Ingen nämnd ingen glömd.

Ett samarbete av annat slag hade i lördags premiär på stora scenen där man också tänker på nästa generation denna jul. Finns det ingen publik är det ju ingen idé att man utbildar nya operatonsättare. Och med tanke på skolornas brist på kompetens inom konstmusikens område är detta en akut pedagogisk satsning. Benjamin Brittens tvåstegsraket Vi gör en opera och Den lille sotarpojken från 1948 är så listigt upplagd att publiken helt med på noterna när det rä dags att se den färdiga föreställningen. Man har till och med varit delaktig i tillverkandet av rekvisita.

 

Före paus får man rätt yxig musikteater om en familj som gör en opera tillsammans med vänner och bekanta. Just när man börjar irritera sig på den amatörkänslan och klämkäcka Teddy och Freddy-typer inser man att det finns en poäng. Vi är alla amatörer och därför vågar alla vara med och ingen i publiken rycks upp på scenen för att göra bort sig. Man får tryggt sitta kvar i bänkraderna medan framför allt Rickard Söderberg tänder stjärnögon.

I Den lille sotarpojken efter paus förändras scenbild och kostymer och det blir förhöjt, stiliserat och fantasifullt som det ska vara i opera. Berättelsen om den lille sotarpojken som med Dickensk grymhet tvingas upp i skorstenar av samvetslösa sotare får åtminstone två små pojkar att vilja lämna salongen. En del små är skyddslösa när musikdramatiken är som mest effektiv.

Det är inga omedelbart lätta sånger man får öva in, Britten var aldrig inställsam, men de är sångbara och rymmer ett poetiskt tonspråk och en melodisk rikedom som alla barn har rätt till. Dessutom finns här en humanistisk undertext som handlar om att den välmående vita storfamiljen tar hand om den utsatta sotiga, barnarbetaren som är på flykt. Det är också en sorts gåva.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida