I dag kommer den kanadensiska nobelpriskandidaten Alice Munros senaste novellsamling på svenska. Nils Schwartz konstaterar att få författare kan som hon sammanfatta ett helt liv på några sidor.
”Jag är utbildad antropolog även om jag har ganska stor distans till yrket”, meddelar berättarjaget Marlene parentetiskt i novellen ”Barnlek” i Alice Munros senaste samling För mycket lycka (2009), i dag på svenska i synnerligen njutbar översättning av Rose-Marie Nielsen.
Det skulle kunna vara en karaktäristik av den snart 80-åriga Munro själv. Hennes mer än hundra noveller – hon har konsekvent hållit sig till det formatet ända sedan debuten 1968 – är en fortlöpande djupstudie i den kanadensiska medelklassens liv under 1900-talets senare hälft.
Munro är visserligen inte utbildad antropolog och studieobjekten fiktiva, men representativiteten i hennes berättelser är sannolikt större än i någon vetenskaplig avhandling. Det Munro inte vet om seder och bruk, relationer och språkliga koder, attityder och tidsmarkörer, moden och mentaliteter i den kanadensiska medelklassen är knappast värt att veta.
Författarskapet har dock sina begränsningar. Dels genom det renodlade medelklassperspektivet – låt vara att hennes gestalter ofta har låg fallhöjd till arbetarklassen eller fattigdomen och sällan lyckas klättra särskilt högt på karriärstegen – dels genom fixeringen vid relationsproblematiken.
Den variationsrikedom som Munro lyckas åstadkomma innanför så pass snäva ramar är å andra sidan häpnadsväckande.
Det brukar sägas att Munros noveller – 25-40 sidor långa – egentligen är korta romaner. Många av dem sträcker sig över ett helt liv med ett par belysande vändpunkter som kastar sitt prismatiska ljus både bakåt och framåt i tiden.
Ett par av de tio novellerna i den nya samlingen avviker dock från det gängse Munromönstret. I båda uppträder trippelmördare. I ”Dimensioner” dödar en psykotisk före detta hippie sina barn när han fått för sig att frun tänker lämna honom – hon fortsätter ändå att besöka honom på mentalsjukhuset av ett slags barmhärtighet hon inte förstår själv. I ”Fria radikaler” får en änka besök av en man som säger sig vilja titta på hennes proppskåp, men snart uppträder hotfullt och håller henne som gisslan medan han berättar att han nyss har skjutit ihjäl sina föräldrar och sin handikappade syster.
Munros berättelser behöver inte den sortens våldsinslag, hennes litterära geni ligger snarare i att göra det enklaste olyckstillbud eller den futtigaste otrohet till det där prismat som sammanfattar ett liv.
Som i mästerstycket ”Trä”, där en tapetserares känsla för trä förmedlas med sinnlig expertis, och där inget mera dramatiskt händer än att han bryter benet i skogen och på så sätt väcker sin fru ur hennes letargi.
Titelnovellen som avslutar För mycket lycka är otypisk för Alice Munro i flera avseenden. Den är över 60 sidor lång, den utspelar sig i Europa för mer än 100 år sedan och den handlar om en historisk person – den ryska matematikern Sofia (Sonja) Kovalevskaja (1850-91) som blev Nordeuropas första kvinna på en sådan tjänst när hon till tillträdde professuren vid Stockholms universitet 1889.
Det märks dock att Alice Munro inte är riktigt bekväm med den här sortens dokufiktion – berättelsen blir i långa stycken mest redovisande. Det är först när hon på de sista sidorna reser med den dödssjuka Kovalevskaja från Berlin till Stockholm som berättelsen får den totala närvaron som kännetecknar hennes berättarkonst. Hon skriver inte som en iakttagare från det historiska tågsätet bredvid, utan som om hon var inneboende i den sjukas kropp och febriga hjärna.
