Thorbjörn Holmlund från Svansele sitter i hotellobbyn på hotell Mornington på Nybrogatan i Stockholm. Han är här för att tala om världens största älg, Stoor’n, på Västerbottensdagarna på Grand Hotel. En finsk man kommer förbi, hälsar, säger ”jag talade med ett gäng från Sardinien om din älg i går”.
En klar dag kan man stå i Svansele, Norsjö och Jörn, i skogslandet väster om Skellefteå och se jumbojetarna som flyger in mot Rovaniemi i Finland. Ibland tio stycken om dagen, från hela världen. De kommer för att se på en utklädd tomte, i det stora Tomtelandet.
Det är klart att man då till slut, oberoende av att Torgny Lindgren, Sara Lidman och PO Enquist kommer från häradet, förstår att människor behöver sagor. Och att många är beredda att resa långt och betala dyrt för att hitta dem. Man behöver inte ens läsa uppsatser i destinationsutveckling. Man behöver bara vända ansiktet mot himlen.
Att den plats han kom ifrån kunde förpackas som en saga förstod Thorbjörn Holmlund för första gången för elva år sedan när ”fyra stockholmare” ville att han skulle visa dem skogarna runt Svansele. Han gjorde som hans pappa brukade göra med honom när de plockade snåttren: tog dem till en sjö, stekte pannkakor över öppen eld. Allt det där vanliga.
En sorts förvåning inte olik den där som snickaren i Vem älskar Yngve Frej känner när turisterna vill betala för ornet till lien. De vill köpa historien.
Den där skogen, de där sjöarna, med fisken, de vilda djuren, allt som fått honom att skolka från skolan så att betygen rasade var en saga för andra människor. Något att resa hem och berätta om.
– Jag for förra sommaren med pappa och familjen ut i skogen för att leta efter farfars stuga bakanför Granbergsliden, berättar Thorbjörn Holmlund.
– Det var varmt och somrigt, och pappa sa att han visste var det var men vi hittade det inte, så fick jag se en igenvuxen kärrväg och sa åt dem att stanna på stigen, jag lubbade in och hittade husgrunden.
De där historierna i skogen. Det behövs bara en skylt nere vid vägen för att få folk att stanna och lyssna på dem. Yngve Frejs grav, och hans hustru Josefa som födde honom tjugo barn.
– Då frågade jag pappa något jag aldrig frågat honom: vem är jag? Han svarade ”du är en salig blandning, din morfar var genuin svensk, din mormor bar på lappblod, din farmor hade spanskt blod i ådrorna och din farfar kom från tattarsläktet”.

Världens största älg ska bli 45 meter hög, ”älgen gånger 22”. Det är ingen älg. Det är en älg i trä. Ett hus utklätt till en älg: konsertlokal, utställning, restaurang, konferensrum. Det är världens största saga om en älg. Den ska stå på berget Vithatten tre mil från Svansele på gränsen mellan Norr- och Västerbotten.
Thorbjörn Holmlund håller sitt fördrag om storälgen på Norsjömål i Blasierummet på Grand Hotel. Han visar filmen om älgen, berget 511 meter över havet, 100 kvadratmeter uteservering på hornen, tallgrenarna som regnskydd, hissen upp i myrtallen som älgen äter på, entrén in i munnen, två nödutgångstrappor i benen. Publiken skrattar ofta. Det är lite svårt att tolka skratten.
En timme tidigare gick Thorbjörn Holmlund med kommunalrådet i Norsjö kommun Mikael Lindfors (s), oppositionsrådet Lars Holmgren (kd) och kommunchefen Thorbjörn Olsson vilse bland de praktfulla sekelskifteshusen bakom Grand Hotel. Kommunchefen Olsson berättade om grannkommunen Malå som en gång hade världens längsta kvinna, Långstina, ”den långa lappflickan”. Hon visades upp i hela Sverige. Ett tag tänkte Malå kommun använda henne i marknadsföringen, men hennes liv var för sorgligt.
De där skratten i Blasieholmssalen får mig att tänka lite på henne. Det är något med blandningen mellan löje och att man ser något märkvärdigt.
När föredraget är slut tar det socialdemokratiska kommunalrådet Lindfors över:
– Tack Thorbjörn. Det är framtidstro! Nu tar vi en fem minuters bensträckare.

Det är elva år sedan kung Juan Carlos invigde Guggenheimmuseet i Bilbao. Samma år som Thorbjörn Holmlund visade de fyra stockholmarna ”som aldrig varit i skog och mark” hur man steker pannkakor över öppen eld i vildmarken.
Ikonarkitekturen och den moderna upplevelseturismen i skogsbygden är jämngamla.
I Grand Hotels lobby visar turistlobbyorganisationen ”Gold of Lapland” en film. När storälgen kommer i bild står det ”Daring”. Thorbjörn Holmlund går runt med sin skinnryggsäck i lobbyn och letar efter den där skylten med rumspriser som fanns förra gången han var här, på Västerbottensdagarna för åtta år sedan. Han hade stått och läst på den och försökt förstå vad folk kunde betala för ett hotellrum. Han hade med sig några uppstoppade djur för att sälja sin vildmarkssatsning. Andra morgonen han stod där kom ett äldre par fram till honom.
– De klappade på mina djur, jag kunde inte ett ord engelska, men jag förstod lite, den här karlen sa att de var från Miami och att de skulle flyga till Kiruna för att ligga på isen vid Ishotellet.
Då förstod han: man gör den resan bara för att ligga på isen.
De två kommunalråden från Norsjö, kommunchefen och storälgsbyggaren sitter runt en tom kaffekopp på lunchrestaurangen Arsenalen mitt emot Bukowskis på Arsenalsgatan i Stockholm. Någon säger att några riksdagsmän kanske kommer till presentationen av kommunen, men de kunde inte säga säkert. En viss förväntan i luften.
Det är en egen genre i 2000-talets kommunpolitiska värld, små orter som åker till Stockholm med kommunpolitiker, skärmutställningar, powerpointpresentationer och slogans som Norsjös: ”En attraktiv och företagsam kommun där kropp och själ hinner med”.
De får mig att tänka på studierektor Bertilsson, studierektor i tv-serien Dubbelstötarna, spelad av Björn Gustafson. Det fanns något valhänt och blygt hos honom. Den där osäkerheten blir allra tydligast när ett kommunalråd säger ”vi kanske skulle göra det på nätet”.
– Vårt största bekymmer är att kunna föra ut hur bra vi egentligen har det, säger kommunalrådet.
Kontaktsökandet, viljan att synas: här är vi, vi har frihet, trygghet och bra skolor och en god basindustri. Men ändå med små bokstäver.
De hade inte kunnat komma på storälgen. De idéerna kommer från något annat håll. Tomtelandet i Rovaniemi var en statlig satsning av Stålverk 80-proportioner som såldes vidare till privata ägare. När Thorbjörn Holmlund fick idén om älgen för tio år sedan var det ingen som trodde på den.
– Det var så nytt i tanken för oss som bodde här i skogen, mellan fjäll och hav, säger han.
Vid kusten och i fjällen hade de haft sin turism länge. Vid sidan av vägen där skogen börjar behövde man inte det där ”tjollret”.
Sedan vände det, älgkonstruktionen blev förklarad hållbar den 15 februari 2004, den var ”inte längre bara luft”, och plötsligt ville alla ha storälgen. Norsjö kommun köpte in sig på en skotertur hos Thorbjörn Holmlund för att övertala honom att ställa älgen i deras kommun. De hade förslag på tre platser.
– De ville ha in Stoor’n i loggan på kommunvapnet, säger han.
Sedan kom Skellefteå kommun och bjöd in till två träffar för att få den till Vitberget vid E4:an och kusten. Malå kommun gjorde också sitt försök att få den till ett berg hos dem. Men Thorbjörn Holmlund hade åkt helikopter och bestämt sig:
– Den skulle stå där man ser allt det jag som norrlänning kan skåda av natur och upplevelser.

Storälgsbyggaren Thorbjörn Holmlunds händer far otåligt över bordsskivan på restaurang Arsenalen, han har varit vaken sedan fem i morse, han kan aldrig sova längre, en klassföreståndare i högstadiet kallade honom ”ekorrungen” och sa att han kunde bli vadsomhelst. De andra lyssnar med händerna i knäna, partinålar på kavajslagen och kommunvapen på slipsnålarna.
– Vad är pointen med det jag ska säga, är det att älgen kan ge ringar på vattnet, det kan ju inte bara vara en show, säger Thorbjörn Holmlund.
– I ditt fall blir väl allt en show, säger det kristdemokratiska oppositionsrådet.
Även om älgen, enligt Thorbjörn Holmlund, är till för att ge gästerna något unikt, och att allt det egentligen fortfarande handlar om är att ”få det att bulta under bröstkorgen” på dem som kommer för att ge sig ut på skoter i skogen, fiskar eller badar, att ”göra honom lycklig, slita av han pengar och skapa jobb”, så har älgen gjort det hela till just show, älgshow.
– Jag tror inte vi fattar vad älgen betyder, vi hade aldrig kunnat göra en jättebjörn eller en jätteren, säger Thorbjörn Holmlund.
Ett helt land och alla dess kommuner letar smarta repliker och bilder som får människor att komma dit. Det är fritt och tryggt överallt. Tystnaden är också överallt. Skogen likaså.
Det behövs bara en historia om en 45 meter hög älg för att vi ska få syn på den. Annars taxar vi in vår jumbojet någon annanstans.