Nils Schwartz läser årets bästa bok om Raoul Wallenberg.
Hur många ungerska judar räddade Raoul Wallenberg från gaskamrarna i Auschwitz? Ronald Reagan hävdade i sitt hyllningstal när Wallenberg utnämndes till amerikansk hedersmedborgare 1981 att det var närmare 100 000. Den approximationen härstammar ursprungligen från Per Anger – Wallenbergs medhjälpare på svenska ambassaden i Budapest - och är naturligtvis orimlig. Det skulle innebära att Wallenberg personligen skulle ha räddat nästan alla judar i Budapest som överlevde Förintelsen.
Men om de inte var fler än 10 000? Eller ens 1 000? Skulle det rycka hjälteglorian av Wallenberg? Skulle det göra hans mod mindre? Alice Breuer, Vera Herman, Erwin Koranyi och Marianne Löwy tycker nog inte det. De har alla personliga minnesbilder av hur Wallenberg dök upp som räddande ängel i sista stund, och berättar om det i den brittiske journalisten och författaren Alex Kershaws bok Raoul Wallenbergs sista dagar.
I år hyllas 100-årsminnet av Wallenbergs födelse – man kan redan nu säga att översättningen av Kershaws bok är det mest läsvärda som kommer att publiceras på svenska.
Wallenberg försvann inte bara till ett ännu outrett öde i sovjetisk fångenskap, han har också försvunnit in i en myt som byggts upp kring honom, underblåst av det kalla krigets propagandaapparat.
Det är den myten som Uppsalahistorikern Paul A Levine tar ner på jorden i sin bok Raoul Wallenberg in Budapest. Myth, history and Holocaust (2010). Att motverka mytbildningar är alltid en välgärning, även om Levine blir väl nitisk i sin ambition att dra fram tvetydigheter i Wallenbergs karaktär och åsikter. Sådant fastnar som flugskit på ett helgonporträtt – det är skiten man ser.
Man behöver inte ha några illusioner om att Wallenberg var något slags Jesusgestalt för att ändå tycka att hans insatser under det där halvåret i Budapest var mer än berömvärda. Låt vara att han hade många medarbetare och att det inte bara var svenska ambassaden som var indragen i räddningsaktionerna.
Allt det där kommer fram också hos Kershaw, vilken liksom Levine koncentrerar sig mera på händelserna i Budapest än spekulerar i vad som kan ha hänt Wallenberg efter hans död.
Men till skillnad från Levine är Kershaw mån om att inte skrapa bort guldet från Wallenbergs gloria. Han pejlar in honom där han rör sig som en gäckande skugga i det inferno där Adolf Eichmanns iskallt rationella och de ungerska pilkorsarnas brutala framfart leder till att nästan tre fjärdedelar av de 800 000 judiska invånarna i Ungern antingen deporteras till dödslägren eller kastas i Donau.
Vilket inte blir mindre tragiskt av att det skedde under krigets sista år, då det bara var en tidsfråga innan Tyskland skulle besegras. Medan Wallenberg och hans medarbetare gör vad de kan för att rädda judar, närmar sig Röda armén dag för dag österifrån.
Att det var de (tillfälliga) befriarna och inte förtryckarna som skulle rycka vingarna av den räddande ängeln är en historiens ironi som inte behöver göras större än vad den är.
Kershaw jämför Wallenberg med Röda nejlikan. Inte mig emot - vi behöver förebilder i kött och blod, nedstigna i naturlig skala från fiktionen. Bland tusensidiga biografier om verkliga bödlar och sagor om uppdiktade hjältar sticker berättelserna om de verkliga hjältarna fram som smala raka ryggar.
Små, små tunna sanningar. Men de finns. Jag är inte stor nog att förminska Wallenberg. Jag är heller inte liten nog att förstora honom bortom hans berömvärda gärningar.
