I mitten av 80-talet väckte ett synnerligen kreativt bedrägeri­försök i Växjö stor mass­medial uppståndelse. Bedragaren i fråga hade så när lyckats övertala högt uppsatta prelater i både den lutheranska och katolska kyrkan i Sverige att satsa pengar för att inkassera ett arv i miljardklassen efter änkan till en amerikansk maffialedare. Den sortens svindleriförsök i form av Nigeriabrev och liknande är nu vardagsmat för alla som har en e-postadress.

Men Växjöbedragaren var inte bara en anonym avsändare på nätet. Han mötte biskopar och andra klerikala högdjur öga mot öga och skulle ha charmat kollekten av dem om han inte hade avslöjats. Det här skedde intressant nog vid samma tidpunkt som Sverige sades förlora sin oskuld genom mordet på Olof Palme. Kombinationen av aningslöshet och girighet – satsa en liten förmögenhet för att kvittera ut en mångdubbelt större – är en perfekt jordmån för en svindlare att exploatera.

Det faktum att Växjöbedragaren utgav sig för att vara präst – vilket han inte var, lika lite som han hette det han sade sig heta – gav förstås den massmediala rapporteringen ett mått av skadeglädje. Född i Indien 1938, i barndomen utvandrad med sin muslimska familj till Tanzania, där han konverterade till kristendomen, gift flera gånger och med barn i olika länder, bland annat Sverige, hade den så kallade svindlarprästen bluffat sig fram i hela sitt liv och fortsatte att så göra till sin död, tillbakaskickad vid millennieskiftet från Hongkong till Indien med lungcancer i sista stadiet.

Ett av hans svenska barn heter Aleksander Motturi, Göteborgsfilosof, född 1970 och skönlitterär debutant i fjol med romanen Diabetikern. Med Svindlarprästen sällar han sig till den allt längre rad av författare som på sistone har tecknat fadersporträtt i romanform.

Det märks att det inte har varit alldeles lätt för sonen – i romanen kallad Haqi – att försöka reda ut relationerna till sin mestadels frånvarande far och försöka förstå hans komplexa personlighet, till hälften attraherande charm, till hälften repellerande bedräglighet.

Till en början känns romanen mest som ett sorl av röster. Men det är mödan värt att luta sig fram och börja urskilja de individuella stämmorna.