TILL MINNE. Natten till julafton höggs den 20-årige musikern Aiman Qabli till döds i Alby i södra Stockholm. Författaren Duraid Al-Khamisi (infällda bilden) skriver om en vinter i våldets tecken. Foto: Jesper LindqvistTILL MINNE. Natten till julafton höggs den 20-årige musikern Aiman Qabli till döds i Alby i södra Stockholm. Författaren Duraid Al-Khamisi (infällda bilden) skriver om en vinter i våldets tecken. Foto: Jesper Lindqvist
TILL MINNE. Natten till julafton höggs den 20-årige musikern Aiman Qabli till döds i Alby i södra Stockholm. Författaren Duraid Al-Khamisi (infällda bilden) skriver om en vinter i våldets tecken. Foto: Jesper Lindqvist
Aiman Qabli, ett offer för våldet.Aiman Qabli, ett offer för våldet.
Aiman Qabli, ett offer för våldet.

"Barn dödar varandra och vi står handfallna"

Publicerad

På kort tid har flera unga män och pojkar mördats i Stockholms förorter.

Duraid Al-Khamisi undrar varför vi inte reagerar på våldet längre och ifrågasätter nyttan av förebildliga klassresenärer.

Sen eftermiddag i förorten: jag raskar igenom ett tomt och kylslaget centrum. Vid tunnelbanan hänger ett halvdussin ungdomar. De står i vänthallen, söker - precis som jag själv gjort hundratals gånger i tonåren - skydd från en oförskämt påträngande kall vinter. Lite längre bort sitter några alkisar. Plötsligt framstår vänthallen som en plattform för de privilegierade.

Ett par dagar tidigare: en manifestation på Sergels torg under parollen "Lägg ner ditt vapen". Denna helvetesvinter har brutalt skördat flera unga pojkars liv. Knivar och automatvapen, knivhugg och regelrätta avrättningar. Barn dödade av andra barn. Unga pojkar och män som dör och dödar på våra gator, i våra förorter, i våra städer. Senast en 15-åring i Stockholmsförorten Akalla.

Hur har det blivit så här? Hur har vi hamnat i ett Sverige där ungas liv försummas och förkastas så till den grad att ingen tycks reagera längre? Är det rädslan för att invandringen gått för långt? Antagandet att dessa barn ändå bara växer upp till potentiella våldtäktsmän och terrorister?

Internaliserad rasism

Kan en statlig utredning, en rapport om ökad ojämlikhet, statistik som vittnar om (för att citera forskaren Tobias Hübinette) astronomiska skillnader mellan vita majoritetsvenskars och utomeuropéers levnadsvillkor, hälsa, bostäder, skolor och jobb ge en förklaring? Om inte, vad hjälper det oss i så fall att tala om internaliserad rasism, om självförakt och självhat, krabbmentalitet, människovärde och maktanalyser, när makthavare och beslutsfattare fortsätter att blunda för en verklighet som de borde ha sett för länge sen? Vad är en känsla, en tanke, en tår, ett ord värt för en mor som just förlorat sitt barn?

Mörkret har ockuperat vinterhimlen. Jag tänker på den trend som har växt fram de senaste åren. På de lyckade individer, klassresenärer med bakgrund i förorten, vilka har lyfts fram som framgångssagor och förebilder.

Förebilder som skaver

Själv minns jag tonåren. Ingenting skavde mer i själen än de förebilder som då och då föreläste för oss i skolan. De fick mig att må ännu sämre över vännerna som inte ville beblanda sig med en buse, lärarna som gett upp och stämplade en som misslyckad redan innan mustaschen vuxit fram. Förebilderna påminde mig alltid om hur dålig jag själv var.

För mig är dessa individuella blattesagor ingenting annat än en myt, en lögn och ett påhitt som går hand i hand med vårt allt mer individualiserade samhälle. Ett samhälle där icke-vita förväntas leva destruktiva, misslyckade liv. Som sänker och trycker ner, stöter ut och bort. Där du förväntas leva på botten tills du antingen tynar bort eller lär dig att våldet är det enda sättet att äga din egen verklighet på.

Vad politikerna vill höra

I stället för att utbilda människor om orättvisor och erbjuda verktyg för egenmakt, står många sociala entreprenörer och föreläser för makthavare om mångfald. Om sådant politiker vill höra, snarare än vad de behöver höra - samtidigt som de tjänar stora pengar på människors utsatthet. Som om våra barn och ungdomar ägde makten över sina liv. Som om fattigdom och social orättvisa vore något självvalt. Ett alternativ att välja bort över en natt.

Våra lyckade blattesagor lyfts upp för att motbevisa tesen om Sverige som ett rasistiskt land. I stället för att staten tar sitt faktiska ansvar för alla sina medborgare serveras folket opium i form av individuella klassresor.

Jag är smärtsamt medveten om att ett samhälle som inte värdesätter sina barn i livet knappast lär värdesätta dem efter döden. Häri vilar utmaningen: att skapa ett hållbart samhälle som bygger på social rättvisa, trygghet och visioner. Annars kommer ännu flera av våra barn att dö.

 

Duraid Al-Khamisi

kulturen@expressen.se

 

Duraid Al-Khamisi är författare.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag