I kväll dör schlagern.
I kväll röstas den ut ur sin egen tävling.
I kväll går hjärta före hjärna.
Ingen vill längre ha den superkalkylerade konceptlåten i ny version, det beprövade konceptet i nya kläder. Därför kom Caroline af Ugglas tvåa och Malena Ernman först förra året och förlorade i Eurovisionsfinalen. Ingen bryr sig. Vi vill ha bra musik. Det är därför Salem Al Fakir och Anna Bergendahl är finalens stora lågoddsare. Därför att deras låtar inte är resultatet av statistiska övningar utan kommer ur ett äkta uttryck och skulle hålla även en annan säsong än schlagerns.
Busschaufförer i Stockholm har numera radion på så högt att passagerarna i den främre vagnen kan sjunga med eller bli störda. När jag åkte hem häromdagen och hade plingat för att stiga av spelades Salem Al Fakirs schlagerbidrag ”Keep on walking” på förarens radio. Jag nynnade med och tittade ut mot den dalande vårvintersolen medan han körde förbi hållplatsen där jag skulle kliva av.
När jag väl vaknade till liv och ropade hallå, sa han generat förlåt, bromsade in och släppte av. Låten är bra. Jaa, sa han med eftertryck.
Nå, vad är det då i ”Keep on walking” som får föraren att köra förbi?

Varför vinner den i kväll?
•  Rösten. Den här sångaren skulle aldrig vinna Idol. Han sjunger ju ganska svagt, lite hest och sårbart, men har ett läge som passar många – män som kvinnor som mittemellan. Faller i farstun gör både den ängsligaste av själar, den ömmaste av mödrar, den strängaste vän av ordning, samt, föreställer jag mig lätt, en mängd förälskade tweens av en mångfald etniciteter. Kort sagt, rätt många.
•  Kompositionen. Efter ett kort intro där syntstråkar tar åhöraren med ut i språnget presenteras refrängen direkt i d-moll med frasen ”Jag siktade mot himlen”. Paradoxalt nog sjungs detta över en basgång som är på väg neråt – till D-dur (!) med durtonarten betonad med fisset i basen. Låten fortsätter: ”Det slutade med platt fall”, samtidigt som ”solen går upp en gång till” vilket återspeglas genom harmonikens inbyggda strävan att ta en runda till. 
I verserna ändras stämningen för en smula eftertanke, ackorden byts med större mellanrum och det souliga trumbeatet försvinner. Han slår av motorn och svävar fritt samtidigt som han beskriver färdens obeveklighet. Den klassiska bryggan som förebådar tonartshöjningen innehåller passande nog några fraser om tro och förtröstan till ackompanjemang av stråkar och syntarpeggion.
Efter tonartsbytet avslutas låten med 32 takters refräng till samma text om och om igen i en evighetskänsla och klanglig rymd som pockar på upprepning. De 16 sista takterna smyckas med en överstämma, en cantus firmus, som, om man är mottaglig, ger en himmelsk känsla. Jo, det var ju dit han siktade inledningsvis. Aiming for the sky.
•  Framförandet. En flygel. En låt. En kompositör. Smäll av fyrverkerier, kräla runt i underkläder i en begåvad sexhög, ta en dusch. Försöka duger. Det är min fasta förvissning att publiken hör storheten i det lilla och att kvalitet går hem.
Men jag har egentligen bara en enda bortkollrad busschaufför som utomstående exempel på det antagandet.