Leo Lagercrantz träffar årets musikpristagare Åke Holmquist.
När jag första gången hörde talas om att Åke Holmquist skulle utkomma med en Beethoven-biografi, log jag skadeglad som en Salieri.
Tusen sidor Beethovenbiografi? På svenska, i nådens år 2011? Tjena. Ett projekt mer lomhört för tidens melodi fick man leta efter.
Det finns en bakgrund till min missunnsamma inställning. En gång var jag åtta. Och som nörd i vardande plöjde jag alla Beethovenbiografier som fanns att tillgå på svenska. Samt drömde om att ställa upp i Kvitt eller dubbelt.
Men tyvärr; jag skulle aldrig komma i närheten av de kunskaper som krävdes. Dessutom fanns det faktiskt en man som 20 år tidigare hade blivit mästare i ämnet. Han hette tydligen Åke. Att vinna frågetävlingen är en sak, men med vilken rätt utmanar Åke Holmquist - musikadministratör som han tituleras på Wikipedia - världen om dess syn på Ludwig van Beethoven, själva sinnebilden för det musikaliska geniet, ja kanske till och med för universalgeniet.
Boken Beethoven. Biografin - frukten av ett nästan sex decennier passionerat arbete och som i dag alltså belönas med Expressens musikpris Spelmannen - ger ett övertygande svar.
Fröet till Åke Holmquists livsverk såddes redan i början av 1950-talet efter att Årsta-grabben varit på en av Johannes Norrbys legendariska skolkonserter i Stockholms konserthus och hört Schuberts ofullbordade. Han blev så tagen att han köpte skivan - för att så småningom upptäcka att b-sidan med Beethovens femma var ännu bättre.
Efter det var Åke Holmquists öde utstakat. Han har förvisso också hunnit med att utbilda sig till konsertpianist, historiker, vara chef för Konserthuset och ständig sekreterare i Musikaliska akademien. Men för att skriva så passionerat och gripande om Beethoven måste man leva med honom hela tiden, föreslår jag medan ett skönsjungande lussetåg bryter in i Åke Holmquists fascinerande utläggningar om Ludwig van, där vi sitter i Cadierbaren på Grand Hotel.
Men Åke Holmquist värjer sig mot den beskrivningen; han är minsann inget freak! I perioder har han faktiskt lyssnat mer på Bartok och Ingvar Lidholm. Men så medger han att den 68-årige Åke innerst inne håller med sitt tolvåriga jag: Beethoven är bäst.
Åke Holmquists bok har mottagits med pukor och trumpeter. Kritikerna kräver att den ska gå på export, till och med till den i sammanhanget skoningslösa tyska marknaden.
Efter att ha förlorat mig i boken, drabbats av den på ett sätt som skildringen av en klassisk kompositör inte gjort sedan Milos Formans film Amadeus, tror jag att Åke själv bäst förklarar vad som gör boken unik.
– Beethoven var en ganska förfärlig människa. Jag krossar myterna om honom. Han var ingen demokrat, han hade en fruktansvärd syn på sina medmänniskor och han ljög som en häst. Han var tidvis en fullblodsnarcissist.
Kanske hade han Asperger?
– Ja, eller adhd. Beethovens hörselskada, som tidigt ledde till att han blev döv, var inte den stora tragedi som myten om honom har byggt upp. I själva verket flödade inspirationen som aldrig förr efter att han blev döv, och handikappet gjorde Beethoven mer socialt paranoid och stingslig än våldsamt olycklig.
– Ändå tycker jag om honom, säger Åke. Till bokens stora kvaliteter hör också att han lyckas med det nästan omöjliga: sätta ord på stor musik.
Så hur stor är han och hur betydelsefull kommer Beethoven att vara i framtiden?
– Han sa själv att han var större än Sokrates och Jesus, säger Åke fundersamt.
Men någon 1900- eller 2000-talets motsvarighet till Beethoven vill han inte kora. Beatles? De ansåg sig också större än Jesus.
Men nej, pop är inte Åke Holmquists grej. Han nämner Tomas Tranströmer som ett konstnärskap nästan lika universellt som Beethovens, med den skillnaden att Tranströmer inte haft någon politisk betydelse.
Ja, vad hade Beethoven, vars musik politiserats av såväl Wagner som Hitler och använts för att fira Berlinmurens fall, tyckt om situationen i dagens Europa?
– Han hade mest tänkt på hur krisen påverkat hans egen ställning och ekonomi. Beethoven var för frihet och brödraskap - men fullständigt ointresserad av jämlikhet, säger Åke Holmquist.
Tidningarna som ligger framme på hyllan bakom oss är fyllda med krigsrubriker.
Mörkret tycks sänka sig över Europa snabbare än över luciahimlen: ekonomisk kris, högerextremistiska attentat och splittring är signalorden.
Desto mer hoppingivande att höra Åke Holmquist tala om lysande Beethoventolkningar som han hört unga musiker på Edsbergs slott göra dagen innan vi ses.
