Andres Lokko skrev i en krönika efter bokmässan i Göteborg att han hade vaknat upp med en smak av sandpapper i munnen. Han trodde sig ha upptäckt vad alla på mässan "egentligen" gjorde – festade. Tala för dig själv, Lokko.

I själva verket ger dagens bokmässa en effektiv bild av den pressade medieindustrin. Kulturskribenterna springer med blossa Åke Lundqvist. Foto: Christine Olssonnde kinder mellan montersamtal, seminarier, webb-tv-sändningar, artikellämningar. Simultant twittrande och instagrammande. De rödvinsloja kritikerna som sägs ha fyllt tidningarnas montrar förr i tiden skulle inte ha haft en chans.

Det är i detta myllrande, hårt konkurrensutsatta nu, som Åke Lundqvists bok om kultursidans historia i DN, slutar. Han frågar sig om det var bättre förr. Innan "kritikens detronisering", "högkulturens sjunkande status" och "dagspressens ekonomiska kräftgång". Även om man anar mellan raderna vad Lundqvist egentligen tycker – han börjar och slutar med Olof Lagercrantz – är han klok nog att undvika slentrianmässig klagosång.

Han vet att det finns flera "förr" att jämföra med.

När autodidakten Rudolf Wall grundade tidningen 1864 var hans publicistiska idé en folklig och radikal tidning, billigare än de andra och med utbärning på morgonen, en för tiden unik tjänst. Han såg till att få landsortspressens nyheter Rudolf Wall.  snabbare än de andra med hjälp av den nybyggda stambanan. DN hade då den bästa distributionen, lägsta priset, och ett lättillgängligt och attraktivt innehåll. Det blev en omedelbar framgång.

Wall var däremot skeptisk till skön-andar och djuplodande kulturmaterial, som bland annat konkurrenten Svenska Dagbladet höll sig med. Gärna rapporter från teaterpremiärer och notiser om nya böcker, men pigorna som läste DN fick inte skrämmas bort. Den radikala opinionsbildningen skötte Wall desto mer entusiastiskt på ledarplats.

Då var DN en rejäl "Madam Andersson", som den kallades efter arbetarkvinnorna som drog morgonens tidningskärror. Långt ifrån det som skulle bli, med Jan Guillous ord, "Sveriges malligaste morgontidning".

Åke Lundqvist beskriver vägen däremellan genom Olof Lagercrantz. Foto: Claudia Linden att flyhänt teckna perioden för varje kulturchef, eller så nära tidningen nu kom en sådan. Länge var misstron stark mot kulturbevakning. Medan många av de andra stora tidningarna satsade ambitiöst på kultursidor höll DN emot. Svenska Dagbladet – "intelligensbladet" – satte 1920 in en stor annons i DN där man skröt med tidningens prominenta kulturskribenter: Heidenstam, Ellen Key, Pär Lagerkvist, Elin Wägner. Åke Lundqvist kallar det en "överlägsenhetsdemonstration". Först fem år senare fick DN en daglig kultursida, motiverad av skribenten Torsten Fogelqvist som lugnade styrelsen med att man inte skulle låta tidningen förlora sin "demokratiska fysionomi", bara stärka bryggan mellan "bildad bourgeoisie och enkel medelklass".

DN:s moderna historia känner vi bättre, med Olof Lagercrantz som förde in den kritiska samhällsdebatten på kultursidan. Arne Ruth som öppnade upp den mot Centraleuropa och bröt den kompakta mansdominansen. Och Maria Schottenius som med glatt humör omfamnade nöjesmaterialet och samtidigt bevakade platsen för det klassiska kulturmaterialet.

Åke Lundqvist är en skarp läsare, som skickligt fångar tidsandans skiftningar. Han lycka Arne Ruth.  s – nästan – hålla nostalgin stången, vilket är en absolut förutsättning för att den här typen av presshistoria ska gå att läsa.

De senaste årens tabloidisering av innehållet i DN skulle kunna tolkas som en återgång till Walls murvel-ideal, en tanke som Lundqvist också snuddar vid. Men han missar att det som gjorde Rudolf Walls blaska till en succé saknas i Gunilla Herlitz DN. Morgontidningen är inte den snabbaste distributionsformen för nyheter, kanske den långsammaste. Den är långt ifrån billigast; i dagens medievärld tycker många läsare att allt bortom gratis är för dyrt. Innehållet är visserligen fortfarande attraktivt och lättillgängligt. Samtidigt skriver man inte längre för de "22 000 pigor" som chefredaktör Otto von Zweigbergk påminde den nyanställde kulturskribenten C A Bolander om. Snarare 220 000 medelklass Maria Schottenius. människor med pigavdrag.

Ligger verkligen morgontidningens räddning fortfarande hos den hungriga tidningsentreprenören? Kanske behövs det snart fler ideellt sinnade ägare som inte kräver tvåsiffrig avkastning. Att olönsamma intelligensblad med norska börskapitalister till ägare får svårt att överleva är det i alla fall få som tvivlar på.

Åke Lundqvists redogörelse av DN:s kultursidas historia kunde ha blivit en arkivdammig angelägenhet för de närmast sörjande. Men den landar i en tid då journalisterna på bokmässan dricker för att döva oron för sina jobb snarare än att fira. Nästa år kan de tvingas resa till Göteborg som hjon i PR-branschen.

Därför ger Lundqvists djupdykning bland läggen ett lågmält, men tänkvärt perspektiv i debatten om journalistikens, och i synnerhet kulturkritikens, framtid.