Jag tröttnar aldrig på klippböcker och kritiksamlingar – vinkelrätt lagda mot den dagsaktuella kulturdebatten erbjuder de ett slags minne, en borrkärna med prover på andra decenniers diskussioner, oftast varken mindre eller mer angelägna än dagens. Och de är en påminnelse om att även gamla rävar en gång var debutanter, och i någon mening alltid kommer att fortsätta vara det.

Nu vill Agneta Pleijel inte kalla denna samling för klippbok, eftersom Pleijel-nu i allt för hög grad lägger sig i vad Pleijel-då har skrivit. Men den kan fylla samma funktion ändå.

Glimtarna från 60- och 70-talen framstår, för en som inte var med, som fascinerande reportage från främmande världar. (Med visst ironiskt överseende citeras på ett ställe Henning Mankell: "Att hylla själslivet och odla andlig förfining är inget annat än en raffinerad banditverksamhet". Året är 1978 och Pleijel verkar veta väl hur man hanterar både banditer och litteraturpoliser.) Jag får dock inget klart grepp om på vilket sätt hon själv utvecklat sina estetiska och politiska hållningar över decennierna.

Sådant har hon annars öga för hos andra: i ett par artiklar om Tranströmer finner Pleijel förändring och brott i ett författarskap som andra ofta sett som från början färdigt och fulländat. Sara Lidman skildras med en entusiastisk inlevelse som inte utesluter en viss skeptisk distans till hennes åsiktsmässiga utveckling eller brist på sådan.

Pleijels litteraturkritik är oftast inte av den sorten som bjuder på tjusiga one-liners eller oväntade tolkningar. Snarare handlar det om god gammal kulturförmedling: på klart och tydligt språk introducerande, med god blick för väsentligheter sammanfattande. Den estetisk-moraliska kompassnålen darrar sällan. Och texterna gör sitt jobb: för mig lite närmare Karl Vennberg, får mig att vilja läsa mer av Milosz eller Trotzig.

I inledningen till ett föredrag om Gombrowicz citerar Pleijel en viktig passage hos författaren, där han talar om att demokrati på intet sätt utesluter en strävan efter "någon form av det högsta". Denna litteraturens rätt (och plikt?) att vara på en gång demokratisk och aristokratisk står Pleijel upp för. Kanske är det också därför en så ytterst professionell skribent väljer att kalla sin bok Litteratur för amatörer.