Svarta moln hänger som damoklessvärd över männens planhalva. Patrick Nilsson slår till mot manlighetens baksida: våldet.
2002 skojade han med döden och Auschwitz. ”Det skulle vara kul att åka till Auschwitz”. Och det går ju inte att skriva. I den utställningen arbetade han med ord och överstrykningar. I den nya tecknar han med färg, blyerts och kol. Rätt in i samtiden drar han sitt streck. Med en lugn tillbakalutad säkerhet.
Man flinar till åt de manliga blyertsfigurerna, som tumlar runt på en skolgårdsliknande plan. Bakom dem står ansiktslösa byggnader. Det kan vara förort, skola eller fängelse. Likriktade döda fasader med hjärtan och dödskallar. Och över alltihop de där svarta molnen. Jag tänker på Brueghels människovimmel eller Henry Dargers förtvivlade figurer.

Men vad gör männen? Springer de bara runt lite kul? Nej, de rusar vettlösa omkring med durkslag och kastrull på huvudet, olika arbetsverktyg och sportgrejer i högsta hugg. Vad kan inte ett basebollträ göra för ont? Golfklubba, skiftnyckel, spade? Ibland en portfölj. Man tager vad man haver i sitt yrke. Här ska slåss för böveln. Sparka den jäveln! Ingen bryr sig, någon passerar och tittar på klockan. De är till och med övervakade i ett gigantiskt kikarsikte. So what. Påen och klåen.
Ibland klumpar männen ihop sig framför Nilssons fasader, de gaddar sig på gator och torg. Även på kultursidor. Männen är offer och bödlar för varandras idiotier.

Viktigpettrarnas slagfält. Men Patrick Nilssons verk är långt från viktigpetteri. Han visar obevekligt upp den skitiga sidan av manligheten. Helt utan blod. Vilket gör det än mer skrämmande.
Efter det här går det inte att fortsätta vara man och slå någon på truten. Utan att skratta åt sig själv och låta bli.