Tetralogin Fattigadel är ett chockerande dokument över familjeförtryck.
Nina Lekander läser Agnes von Krusenstiernas kritiska skildring.
Romansviten Fattigadel blev Agnes von Krusenstjernas (1894–1940) sista ofullbordade verk och består av de fyra delarna Fattigadel (1935), Dunklet mellan träden (1936), Dessa lyckliga år (1937) och I livets vår (1938).
Efter nästan en veckas maratonläsning är jag smått yr i mössan.
Vad hände egentligen med författarens alter ego Viveka von Lagercrona?
Varför blev hon – vilket inledningen anteciperar – utstött av hela sin stora släkt och hamnade på en nunnedriven asyl i Málaga? Vem gifte hon sig till slut med? Vem var överhuvudtaget vem i detta myller av ihoptrasslade och inavlade adelssläkter med namn typ Tranbygge af Grytgöl?
Och var verkligen den plurala preteritumformen av verbet sprätta ”sprutto”?
Men det gör nu inte så mycket, eftersom Fattigadel är så underhållande i sin ständiga växling mellan överspänd romantik, freudiansk symbolism, frank realism och frän satir (där Krusenstjernas make David Sprengel anses ha haft särskild inverkan). Om än ej så sexuellt explicit som Krusenstjernas skandalomsusade Pahlenböcker – ”fullständigt anständig”, lugnade Sprengel förlaget – jäser serien av ofullständigt bortträngt begär, äckel och svartsjuka. Både inom och mellan personerna och mellan kvinnor, män och syskon; gärna i trianglar.
Fattigadel ligger närmare 20-talets Tonyböcker, även de självbiografiskt färgade: en adelsflickas uppväxt i framför allt Gävle och Stockholm från 1901 till någon gång under första världskriget. Moderns tidsvisa anfall av både psykisk och fysisk natur, sinnessjukdom som går igen särskilt i släkternas kvinnolinjer och ibland slutar i självmord, instängda unga flickor i inskränkta, snobbiga och degenererade familjer.
Men Fattigadel skrevs när Agnes von Krusenstjerna väl frigjort sig från familjen och gift sig med Sprengel, så här vågade hon uttrycka sig hårdare och ärligare. Samtidigt hade hon blivit skickligare som författare.
Jag får erkänna att även jag är chockerad, fast på ett lite annat sätt än de 126 000 namnundertecknare som 1935 krävde censur och hyllade Hitlertysklands bokbål.
Hade varken väntat mig ett så starkt hat eller så vedervärdiga mödrar; både Vivekas mor Sofia och hennes moster Evangeline är hår av hin, deformerade av förtryck och sysslolöshet. Inte heller en så kraftfull kritik av religionen, såväl den konventionella familjeversionen som den svärmiska, vilken vissa av de vekaste herrarna uppvisar.
Övriga unga män är lömska, ibland homoerotiska, materialister som vill gifta sig rikt och leva i lyx med prydliga, understimulerade små fruar som i sin tur förtrycker jungfrurna.
Påfallande många personer är eller ser ”tarvliga” ut – ett ord som lika ofta används av Krusenstjerna själv som av de familjer hon kritiserar. Annars är de fysiskt utförliga personbeskrivningarna ofta både metaforiskt listiga och (i moderna ögon) lexikaliskt lustiga, även för att det slagets beskrivningar nu för tiden är så ovanliga.
Varje bok avslutas med var sin efterskrift av Johannes Edfelt, en av dem som försvarade Krusenstjerna när det fejdades. Även dessa texter ger inblickar i en tid då unga ädlingar samlade rara växter i portörer och placerade prydnadsföremål på étagèrer. Det är i sig synnerligen spännande.
