Kung Agamemnons oförlåtliga brott var att på gudarnas inrådan offra sin dotter Ifigenia för att vinna framgång i kriget mot Troja. Hans hustru Klytameistras oförlåtliga underlåtelse var att inte hindra mannen från att iscensätta offret. Dottern Ifigenias oförlåtliga medansvar var att alltför motståndslöst gå i döden.

Det är den eftergivenheten som både Agamemnon och Klytameistra ser som sin yttersta skuldavlösning i Christina Ouzounidis pjästrilogi Lagarna, Agamemnons förbannelse och Rik, vit, fri, där hon använder den grekiska mytologin som underlag för en språklig uppluckring av bortförklaringarnas manipulativa retorik då och nu och i alla tider. Allt ont som vi människor gör oss skyldiga till är ju i grunden alltid någon annans fel.

Agamemnons förbannelse är den bokstavliga maken till Klytameistras monolog i Rik, vit, fri, som Ann Petrén så lysande gestaltade på Stockholms stadsteater 2010. Makens monolog hade sin urpremiär på Malmö stadsteater – där Fredrik Gunnarsson regisserade sig själv i rollen – för tre år sedan och sätts nu upp på Teater Galeasen i regi av Jens Ohlin och med Leif Andrée i rollen.

Jag vill inte säga att Andrée är bättre än Gunnarsson i Malmö, bara lika bra och samtidigt märkligt annorlunda. Malmö-uppsättningen behöll den antika inramningen kring Agamemnongestalten, på Galeasen har scenograftrion Sutoda förvandlat scenen till en nutida sportbar, komplett med bartender och en pågående Barcelonamatch på tv-skärmen.

Här sitter Agamemnon vid bardisken som kvällens sista gäst och försöker med den hackande retorikens alla medel slingra sig ur samvetets skuldfälla.

Han trummar med fingrarna på bardisken, han reser sig och vankar runt, han släcker och tänder lampor, han spänner vädjande eller uppfordrande ögonen i publiken – och för varje ord han yttrar, för varje mening han avbryter halvvägs, blir det allt tydligare att den han försöker övertyga om sin oskuld är han själv och ingen annan, och att han inte tror på den och därför blir alltmer aggressiv, medan ångesten synligt vibrerar under ansiktshuden.

Det är så suveränt spelat att Agamemnon inte alls hade behövt lägga ett automatvapen i väskan innan han gör sorti i Stockholmsnatten.