MONUMENT ÖVER FÖRTRYCK. Stalinmonumentet som stod vid floden Moldau utanför Prag restes den 1 maj 1955 och revs 1962. Det var världens då största monument över diktatorn. Foto: Arkiv
MONUMENT ÖVER FÖRTRYCK. Stalinmonumentet som stod vid floden Moldau utanför Prag restes den 1 maj 1955 och revs 1962. Det var världens då största monument över diktatorn. Foto: Arkiv

Aftonbladet döljer stalinismens förtryck

Publicerad

De östeuropeiska kommunisterna fick betala ett högt pris för sin tro på Moskva.

Hynek Pallas om en retorik som tappat fokus på dem som mest berörs av frågan om "tacksamhet".

Innehållet kunde inte laddas. Prova igen senare.

"Ser du hur nära det är?" Det är september 1977 och vi ska snart emigrera från Tjeckoslovakien till Sverige. Morfar tar mamma åt sidan och pekar på en karta. Vad som ligger nära, eller varför morfar tycker att vi borde flytta längre bort, behöver inte uttalas. Han täcker Östersjön med fingret: "Och det där? Det fryser på vintern".

För att förstå det exceptionella bakom morfars varning - och samtidigt kasta nytt ljus i den debatt om andra världskriget som pågår på svenska kultursidor - får vi backa bandet ett halvt sekel.

1931 hade Miroslav Bidlas, min morfar, varit med i en studentdelegation till Sovjetunionen. De reste för att förmå Tjeckoslovakien att skapa diplomatiska förbindelser med Moskva och de publicerade en tidskrift.

Jag har fortfarande alla nummer i min ägo; en stram Bauhausdröm där texterna moderiktigt saknar stor bokstav och punkter. Vilket i och för sig inte är vad som gör den oläsbar. Oavsett om det var så att redaktionens entusiasm eller materialet om lyckliga balalajkaspelande pionjärer som tröt först, så är man tacksam att det bara blev fyra nummer. Morfar, som skulle komma att ångra detta resten av sitt liv, hade nog instämt.

 

Den långdragna debatt om "tacksamhet" mot Sovjetunionen som inleddes av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg (30/1) har efter Stefan Ingvarssons inlägg (4/2, 10/2) blivit allt snävare. En del är revisionistiskt, som när Linderborg (21/4) vill tona ner Molotov-Ribbentrop-pakten. Jag vill inte fastna i historietekniska frågor, men rekommenderar Roger Moorhouses bok "The devils' alliance" eftersom pakten är en central del av krigsdiskussionen:

Stalin bjöd in till den genom att avskeda sin judiske utrikesminister. Han ignorerade Churchills varningar och hyste stor tro till Hitler. Både Stalin och Molotov var chockade av anfallet - utrikesministern ska ha utbrustit: "Har vi förtjänat detta?!"

 

Det värsta är att debatten tappat fokus på dem som mest berörs av frågan om "tacksamhet": de som befriades i fel del av Europa. Hos Linderborg (21/4) är centraleuropéerna reducerade till en eufemism i en parentes: "(Med det inte sagt att Östeuropa var 'fritt' under Sovjeteran som följde)".

Lätt hänt om man ägnar sig åt relativism. Att beskriva kampen mellan Sovjet och Tyskland som en mellan två totalitära stater anser hon vara lika rimligt som att jämföra kampen mellan Churchill och Hitler som en mellan två rasister.

Sovjetisk stridsvagn.

Pakten blev den utlösande faktorn för många av de dittills Moskvatrogna tjeckiska kommunisternas tvivel. Vad begreppet "antifascist" då blev värt för folk som morfar är svårt att veta. Men efter att Stalin skickat tyska kommunister till koncentrationslägren på Hitlers begäran kanske även morfars antifascism var att se som "primitiv" (för att tala med Walter Ulbricht) eftersom den inte tillät nyanser som samarbete med nazister.

 

"De sista månaderna under nazisterna var vi alla pro-ryska. Vi väntade på ljuset från öst. Men det har bränt för många. För mycket har hänt som inte går att förstå. De mörka gatorna ekar av de genomskärande skriken från kvinnor i nöd."

Motståndskvinnan Ruth Andreas-Friedrich fångar omöjligheten i att skilja befrielsen från det kommande förtrycket. Hon beskriver Röda arméns massvåldtäkter, som pågick upp till två år efter kriget.

De etsade sig fast i minnet på dem som upplevde Sovjets befrielse, men bakom järnridån fick de inte diskuteras. Huruvida de sanktionerades officiellt är omtvistat. Men som Ian Buruma skriver i "Year zero": Stalins uttalande om att "grabbarna inte ska nekas kvinnor efter att ha vandrat långt" hjälpte knappast.

I dag vet vi dessutom att ockupationerna planerades innan krigsslutet. De nya säkerhetstjänsterna tränades i Sovjet och tågade in med Röda armén; socialdemokratiska och liberala antinazister mördades.

 

Jag vet inte hur medveten morfar var om sådant. Annars förstod han bättre när de ryska officerare som han och mormor huserat i sommarstugan - efter judarna de hade gömt där, judarna som de under 1950-talets antisemitiska utrensningar lärde sig att inte tala om - efter sin hemfärd aldrig mer hördes av.

Att de troligtvis försvann i Gulag, som många av de som varit för långt västerut, visste de kanske inte. Men mer närliggande sovjetstyrda slavläger i tjeckiska urangruvor talade sitt tydliga språk.

De som förblev Moskvatrogna fick snart nyktra till: 1956-männen kallas de som vaknade efter Ungern. Somliga tog livet av sig. Andra skakade likt morfar på huvudet under Pragvåren: "Ni fattar väl att de kommer?"

Josef Stalin.

Men i stället för att lyfta fram detta, hur det totalitära förtrycket fortsatte i Europa, framträder i den svenska debatten kålsuparteorier. Som om man kunde ställa USA:s ambitioner i Västeuropa mot livet bakom järnridån. Västmakterna utnyttjade varken München eller befrielsen till att plundra. USA erbjöd Marshallhjälp. Röda armén monterade ner Centraleuropas fabriker och forslade dem till Sovjet.

Det brännheta ljuset var heller inte ett stundens förtryck utan planterade tankemönster i syfte att skapa en "homo sovieticus". Enbart verklighetsfrånvända ideologer kan ställa minnet av dessa 40 år mot väggen och avkräva tacksamhet och "ödmjukhet".

Det politiska klimatet i Ryssland - allt annat än ödmjukt inför kolonialväldets ärr - gör inget lättare. I dagens Tjeckien pågår uppslitande debatter om Ukraina, influerade av historien och samtida ryska intressen. Kampen syns i svängningen hos den sittande presidenten Miloš Zeman. 1990 omtalade han 9 maj som "stalinistisk fiktion". Numera, när han har nära kopplingar till ryska Lukoil, är Zeman motståndare till sanktioner och medverkar på dagens firande i Moskva.

 

Retoriken i Aftonbladet skymmer inte bara det historiska förtrycket i Centraleuropa, utan även uttrycken det tar sig än i dag. Den är inte till hjälp för de goda krafter - ofta med lika lite till övers för USA-kramare som Putin-vänner - som kämpar för att komma till rätta med arvet: korruption, rasism och demokratiskt underskott.

Var morfar russofob när han föreställde sig vad som kunde komma över isen? Nja. Vid det laget var Miroslav Bidlas historieprofessor specialiserad på förrevolutionens Ryssland. Med tanke på hans livserfarenheter var det snarare en rimlig farhåga.

 

På samma sätt, med den historia som fortfarande ekar, är det märkligt att dra in begrepp som "russofobi" när Rysslands sittande president var KGB-officer och nu är inbegripen i en rehabilitering av Stalins minne. Med de koloniala drömmarna intakta.

"Nära" må betyda något helt annat när modern dezinformatsija gör avtryck i allt från trollkommentarer till Aftonbladets kultursida. Ingenting behöver längre frysa till - men alltför mycket av anledningen till morfars ord lever än.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Rysslandsdebatten

En tidslinje över turerna om Sovjetunionens insatser under andra världskriget.

30 januari

Med anledning av Förintelsens minnesdag skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet att Sovjetunionens insatser mot nazismen har osynliggjorts i "dagens russofobiska klimat": "I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med."

5 februari

Kulturskribenten Stefan Ingvarsson svarar i Expressen: "Det som verkar störa [Linderborg] är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning [...]."

7 februari

Linderborg i Aftonbladet: "Genom att påstå att all systemkritik leder till Gulag har man försökt slå ner den nya, unga vänster som uppstod när muren föll och nyliberalismen bredde ut sig över världen."

11 februari

Ingvarsson i Expressen: "Linderborgs paket av påståenden är oroväckande samstämmigt med den världsbild som förs fram av dagens ryska maktelit."

11 februari

Linderborg i Aftonbladet: "[D]et luktar zyklon b om hans [Stefan Ingvarssons] revisionism."

19 februari

Författaren Peter Fröberg Idling går in i debatten i Expressen till försvar för Ingvarsson: "Att något ont förgörs av något ont gör inte det senare gott. Min fiendes fiende kan faktiskt förbli även min fiende."

23 februari

Linderborg i Aftonbladet: "Man måste förhålla sig till den historia som faktiskt ägt rum, även om det är mentalt behagligare att dikta ihop en berättelse med enkla alternativ där gott står mot ont. För den sortens historia har vi Sagan om ringen."

10 mars

Historieprofessorn Kristian Gerner anklagar Åsa Linderborg för att ha en förljugen historiesyn i Expressen: "Sovjetunionen räddade inte världen från nazismen, som Åsa Linderborg påstår, på annat sätt än att man försvarade sig när paktpartnern gick till anfall."

17 mars

Författaren Ulrika Kärnborg i Expressen: "Nu verkar det som om Kreml-retoriken, späckad med referenser till Stalin-årens förlorade "guldålder" har nått Sverige."

5 april

Jan Guillou viger sin kolumn i Aftonbladet åt Rysslandsdebatten: "I framför allt den andra kvällstidningen har det någon tid radats upp en serie röriga men mycket ilskna ­påståenden med innebörden att det egentligen alls icke var Sovjet­unionen som besegrade Nazityskland."

9 april

Erik Helmerson anklagar på DN:s ledarsida Jan Guillou för att fara med osanningar: "Här brakar alltså Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo; han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr – men ingen kan ta ifrån honom att han bankar mycket högt."

10 april

Historieprofessorn Kristian Gerner i Expressen: "Påståendet om befrielsen från fascismen som skäl för Sovjetunionens krigföring är en efterrationalisering. Denna tes har emellertid inför 70-årsjubileet av segern med emfas förts fram i Aftonbladet av Åsa Linderborg och Jan Guillou."

14 april

Jan Guillou svarar i Expressen: "Befängt av Kristian Gerner".

21 april

Kristian Gerner svarar Jan Guillou kort och kärnfullt i Expressen: "Jag vill förtydliga: ja, Sovjetunionen segrade. Man behöll det man tagit tack vare pakten med Nazityskland och kunde dessutom ta ännu mera i krigets slutskede."

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag