Affordable art fair framstår lite som den felande länken mellan gamla insomnade konstmässan i Sollentuna och Gallerix, uppdaterad och något koncentrerad. Konceptet har gjort viss succé i andra länder: konsten ska vara billig, vilket betyder max 45 000 kronor.

Det låter sympatiskt, och är väl också det. Här finns snygga och trevliga konstverk som matchar flertalet av dagens inredningstrender, och Samuel Fields svartvita foton på dansande och solbadande engelska pensionärer fångar exakt samma retroanglofila stämningar som Richard Hawleys musik. Bitterljuvt som ljummet te med mjölk och ton av diskmedel.

Samtidigt får man bara vad man betalar för. Här saknas sammanhanget, kopplingen till den stora konstvärldens och den air av exklusivitet som prestigegallerier bär med sig.

Då känns det plötsligt väldigt dyrt på Affordable art fair jämfört med en museishop. Eller Gallerix.

Å andra sidan det lite för enkelt att som proffskritiker komma och gnälla över frånvarande överbyggnad och förlorat problemformuleringsprivilegium (här problematiseras inget över huvud taget).

Är man inte särskilt intresserad av konst utan bara vill ha något man tycker är snyggt på väggen struntar man antagligen fullständigt i det. Det är en trevlig och intim stämning i mässhallen.

Fast tanken på att köpa något här... Nej. Det vore lite som herpes. Man har roligt när man skaffar sig det, men det är jobbigt att leva med i längden.