Nina Lekander läser Adam Zagajewskis nya diktsamling Antenner i regn.
Gärna ett poetiskt Nobelpris i år, väldigt gärna till Adam Zagajewski. En försvårande omständighet är dock (förmodligen) att han är man, samt landsman till Wislawa Szymborska som fick priset 1996. Han hör till ”nya vågen”-generationen efter hennes och förenas med densamma inte bara genom sin svenska översättare. För också Zagajewski är lättläst; har humor, metaforfantasi och livsklokhet; blir aldrig tillgjord eller översmart. Är ibland direkt aforistiskt banal, lättsamt toalettklottrande.
Zagajewski är en läsare som vi, han betraktar och beskriver bara bättre, han är oss en skrivande hjälpläsare med relevanta idiosynkrasier och respektingivande tövan. I dikten ”Självporträtt, inte fritt från tvivel” om författare:
somliga så blygsamma, minimalistiska
och obelästa
att man skulle vilja ropa –
hallå där kamrat, var djärv,
livet är vackert,
världen rik och historisk.
Andra är tvärtom högfärdiga, ökar sin vikt
genom en ofantlig beläsenhet
– mina herrar, även ni ska dö en dag,
säger du till dem (i andanom).
Ofantligt beläst är han ändå, i likhet med de flesta lyriker (men till skillnad från många romanförfattare). Emellertid rör sig Zagajewski mer och i större cirklar än Szymborska. Flanerar genom såväl rum som tid, dag som natt. Från trakt till trakt.
I steget beskriver han ofta hastigheter, rörelser, passager: svalans, livets, krigens, konstens, människans… På ett ställe i denna vackra samlingsvolym rör sig hela mänskligheten ”över den gamla jorden/som en bytoka/höttande med nävarna/mot en okänd Gud.”
Den dikten heter och ”handlar om” ”Gamle Marx” i ett fuktigt, hostande London. Zagajewski apostroferar många historiska eller samtida kulturpersonligheter – nästan bara män. Men det må vara honom förlåtet. Det är ju så roligt att interfoliera läsningen med att kolla upp herrarna på nätet:
I en lång och stämningstät dikt ”om de stora fartygen som förr befor/oceanerna/Och inte sällan ropade med grov röst, klagande på dimman/och undervattensreven” dyker Claudel och Ysé upp på övre däck. Minst en av dem är kvinna med hår som lyser. Camille? Nej, hennes yngre bror Paul, tillika poet och sträng katolik, som satte Camillle på hispan och hade en utomäktenskaplig förbindelse med en kvinna han kallade Ysé i dikt och drama. Lär mig webben.
Det här är alltså ingen bok att uppslukas av, ”som indianer av ogenomträngliga djungler”, utan att flyga ut och in i, såsom de återkommande tornsvalorna. Både Adam Zagajewski och Anders Bodegård vet säkert att dessa inte längre räknas som svalor och numera kallas tornseglare.
Men tornsvalor låter snyggare och hörs bättre – om de så svirrar och visslar en tyst julisöndag i Auschwitz eller bestormar den gotiska Sankta Katarinakyrkan i Krakow i ”en bild av extasen”, konkurrerande med mobiltelefoner och koltrastar.
Det är underbart. Gäller även Marie Lundquists förord, vilket i harmoni med dikterna ”slår an tonen från tillvarons större klang in i minsta bokstavsböj.”
