Aase Berg: "Mitt ständiga återvändande till poesin har praktiska orsaker: barn."
Jag är egentligen romanförfattare. Jag skriver häpnadsväckande prosaverk, väldiga vidsträckta världar av suggestiv miljögestaltning och förkrossande inkänning i ovanliga och vanliga varelsers liv. Det är bara det att de där romanerna aldrig tycks vilja komma ut i text. Det enda som rinner ut genom mina fingrar är diktsamlingar.
Jag har skrivit en nu igen, den går bland annat ut på att jag har försökt pejla psykologin och varseblivningen hos mina hedemorahönor. Det känns avgörande för jordklotets globala framtid att även de obegripliga livsformernas världsåskådning och samhällssyn gestaltas i litterär form.
Överhöghetshönan Gullan har för övrigt haft förvånansvärt mycket gemensamt med Maud Olofsson. Fast i förrgår natt käkade räven upp hela flocken, det var krig och allt är skövlat, så fan vet hur det ska gå nu. Men i alla fall: jag hade hellre skrivit en roman om hönorna. Richard Adams Den långa flykten typ, fast i Monika Fagerholms anda.
Mitt ständiga återvändande till poesin har praktiska orsaker: barn. Det är omöjligt att uppnå kontinuiteten som krävs för ett prosabygge. För många vinterskor ska inhandlas, för många gympapåsar ska packas, för många försörjningsjobb ska avverkas för att skona familjen från påhälsning av kronofogden.
Romanskrivande är ett heltidsjobb med krav på många månaders daglig närvaro i berättelsen. Dessutom är prosan manipulativ, vilket kräver en långsiktig strategi. Med ofrånkomliga men ofta outtalade regler för mellanmänsklig kommunikation lirkar författaren in sin läsare i samspel.
Poesiskrivandet handlar mer om att avtäcka en inre värld man kan besöka ryckvis. Poesin är en underström som fortsätter forsa tills diktsamlingen är skriven, oavsett hur många gånger man lämnar den. Det ryms många gympapåsar mellan nedslagen i mitt poetiska universum.
Finns det då ingen felande länk mellan prosa och poesi, som på något sätt kan hjälpa mig att forcera ljudvallen mot det omöjliga?
Jo, faktiskt. Jag och mina kolleger i gävleborgska författargruppen Bläck fick nyligen i uppdrag att skriva dramatik. Det gick som smort, trots att flera av oss är totala noviser. Jag tror jag förstår varför: där prosan är outtalat reglerad är dramatiken så uppenbart, hejdundrande manipulativ. Och detta på ett ögonblickligt plan, kommunikationen mellan karaktärerna utspelar sig i nuet. Bakom varje replik lurar en resonansrik och komplex värld, men den kan triggas fram på en sekund av mig som författare.
Quick fix, alltså, som vanligt. Intvingad i ett hörn av kompromisser i ett samhälle som inte tillåter kontinuitet. Men det är onekligen ett subversivt hörn.
Och även om den numera döda Maud-Gullan inte kan förverkligas i mina romanfantasier, kan hon kanske utveckla sin laddning i replikform. Snart ska jag skriva det största drama om hönor som världen skådat!
BÄST JUST NU:
SKUNK
De bästa texterna från skunk.nu. För första gången upplever jag dagböcker på nätet som något positivt. Är det för att redaktörerna Ida Säll och Caroline Ringskog Ferrada-Noli skrapat guldet ur skiten i bokform?
