Aase Berg funderar över sitt förhållande till metforernas mästare.
Jag vet inte vad jag tycker om Tomas Tranströmers dikter innerst inne. Jag har aldrig fått möjlighet att möta dem utan en massa imponerat eller kärlekskrankt kring-tjafs. "Här ska du få läsa genialiska dikter skrivna av Sveriges stora internationella poesigeni", står det på den underförstådda, förutfattade etiketten.
Ja, jag vet att hans poesi förtjänar viss beundran, den är ju uppenbart skitbra, men jag ifrågasätter proportionerna i denna beundran. Vad Tranströmers poesi framför allt förtjänar är att ständigt prövas, ifrågasättas och relateras till en ny tid.
Genialitet har en förmåga att bli självuppfyllande och statiskt losskopplad från tidsandan. Det är varken kul för läsarna eller den kanoniserade poeten, för vad alla poesiläsare egentligen längtar efter är ett levande samtal med en jämbördig röst, nu, i världen.
Jag läser tre böcker: Tranströmers samlade, Staffan Bergstens biografi och till sist ett litet häfte av Fredrik Sjöberg om den unge Tranströmers insektssamling från Runmarö. Absurt nog känner jag mig som mest fri och nära Tranströmers oförstörda poesiforskning när jag läser Sjöbergs text. Sjöberg vet mer om småkryp än Tranströmer, så här finns ingen andlös avgudan, snarare en ton av lättsamt överläge och en hjärtlig önskan om att den unge samlaren för guds skull faktiskt ska ha hittat nåt intressant. Tack och lov har han ju det. I Sjöbergs blick är Tranströmer inte mer än människa.
Men man ska inte glömma att den slentrianmässiga genikulten främst gäller de senaste decennierna.
Under 60- och 70-talen var Tranströmer inte vatten värld i det politiska poesi-sverige, eftersom han alltid har jobbat med estetisk etik snarare än endimensionell politik, med existentiellt politiska metaforer snarare än uppenbart samhällskritiska. I Staffan Bergstens biografi är avsnittet om Tranströmer och politiken ett av de mest intressanta.
Vilken roll spelar då Tranströmers poesi för samtidspoeterna? Har den, hantverksmässigt sett, enbart sjunkit ner i det museala träsket, eller finns det ännu förnyande impulser att hämta?
Särskilt för några år sen ställdes språkmaterialism och ofokuserat brus mot bildmässighet i poesidebatten, och det blev allmänt dålig stämning. Faktum kvarstår: man kan inte debutera som poet i dag med renodlade tranströmerdikter utan malteperssonsk metatwist.
Skickar Tranströmer ett anonymt debutantmanus till Bonniers, då får han vrålnobben, det spelar ingen roll hur skicklig han är.
Ändå berömmer alla hans bildspråk: de tranströmerska metaforerna är perfekta. Jag ser hantverksskickligheten, kan höra klicket när de lika oväntade som självklara bildkonstellationerna uppstår och öppnar nya rum. Jag känner verkligen magin i ögonblicket då perfektionens käftar slår igen om en bild man inte visste fanns men som nu blir den enda rätta. Men i nästa ögonblick övergår min förnöjelse tyvärr i nåt slags bortskämd fetma. Jag blir liksom uppsvullen, proppmätt: yess, där satt den! Det är för fiffigt.
Bergsten skriver om Tranströmers exakta punchlines, men samtidspoesin är inte alltid längre så förtjust i punch- lines. Jag är rädd att Tranströmers bilder snart kommer att förlora sina nyanser och börja uppfattas som banala.
Hur gör man då för att läsa hans dikter så att de blir bruks- och samarbetspoesi i stället för bekräftelser på ett slags imponerad läsarlättja?
Jag har redan börjat betrakta Tranströmers poesi, rent internt i min hjärna, som kitsch. Det gör det mycket lättare för mig att kommunicera med den, eftersom jag uppfattar kitsch som något konstruktivt: banalitet och otippad intelligens i oväntad förening. Tanken på Tranströmers bilder som kitschiga ger mig möjlighet att associera vidare till andra bilder, i stället för att fastna i en bildmystik som annars kan kännas kvävande vattentät.
Jag tänker inte genihylla Tranströmer, jag tycker inte ens att han är Sveriges enda tänkbara Nobelpriskandidat, men jag tycker det är bra att hans poesi finns. Om jag inte hade tranströmerstuket att stångas mot skulle min poesivärld bli oändligt mycket fattigare.
