Vilka är vi? I Aase Bergs senaste diktsamling
Liknöjd fauna är de som kallar sig "vi" en grupp höns. En kör, eller kanske en "hönskonsistens", "hönshieraki", eller "hackordning", som de bland annat benämns som. Håller ihop gör de hur som helst: "Vi ser dig allt. / VI gillar olika. / Vi är: Hönornas Endräkt".
Djur har alltid dykt upp lite varstans i Bergs dikter, och den essäsamling hon utgav 2009 fick till och med namnet
Uggla. Den här gången handlar det alltså om en hel fauna: Berg tar ett stort kliv in i naturen, försöker smyga sig in i de pälsiga och befjädrade, de ryggradslösas och själlösas värld. Kanske som ett sätt att komma ifrån jaget och narcissismen som är ständigt närvarande i människans egen tillvaro.
Men här finns alltså också hönsen, de som beter sig alldels odjurigt. Som samlar sig till ett "vi" i ett försök att hierarkisera och att utesluta de andra djuren i Bergs varierade djurlandskap.
Det gör de genom att ta ordet, med en översättningsmotorisk prosa som tuggar i sig tomma fraser och spottar ut dem i en kusligt
förfrämligande ny syntax. "Vi avynglar ett jordklot av hönors Medbestämmanderätt i allmän ägo", kan de säga, "av det privata livspusslets på hugget antprenörskap".
De tar ordet, kommenterar som en kacklande grekisk kör det som sker i de mer bekant bergska dikterna som utgör huvudparten av boken. Så växlar det fram och tillbaka, mellan hönsens ovanifrånperspektiv och funderingar i ögonhöjd med djuren. I de senare håller sig den poetiska rösten alldeles nära naturen: "Det stora hjärtat slår / så varmt ini henne / Hon vet / hon kanske / är en häst".
Även om man som trygghetslängtande läsare känner sig mest hemma i de finurligt betydelsevridande och tungvrickande kortdikterna, så finns det något fint också i hönssången. Och det är inte heller så enkelt att man rakt av kan sägas att det är två språk som talas i samlingen - ett poetiskt, och ett som är sprunget ur vår egen krasst ytliga språkvärld.
För där finns även textskarvarna mellan de två texttyperna, med ett språk som är bedrägligt likt både hönsens och poesins. Och hönorna närmar sig ibland känslans språk, samtidigt som läsaren ibland känner igen sin egen röst i hönsens.
Så, vad vill Berg egentligen säga med denna utflykt i det gröna: uppmanar hon oss att återgå till naturen, fly civilisationen? Är det verkligen enda sättet att undkomma detta obehagligt kyliga "vi" som hönsmaktsordningen utgör? Nej, texten öppnar också för andra utvägar, som möjligen finns i själva språket, hur vi talar om oss själva. För här finns också ett annat vi, som inte är hönsens vi. Här finns den röst som i en av de korta dikterna frågar "vilka är vi?"
Den öppna frågan är samma fråga som de människor som i år mötts för att protestera på torg världen över ställt sig. De som inte har mycket gemensamt, utom att de vill ta avstånd ifrån den ständigt loopade mekaniskt kacklande voiceover som försöker definiera vilka vi är åt alla andra, som försöker begränsa vilket vi som är möjligt.
Elise Karlsson
kulturen@expressen.se
Aase Berg är medarbetare på Expressens kultursidor. Därför recenseras boken av Elise Karlsson, kritiker och vik. litteraturkritiker på Svenska Dagbladet.
