Maria Sveland. Foto: Elis Hoffman
Maria Sveland. Foto: Elis Hoffman

Å ena sidan

Publicerad

Maria Sveland skildrar antifeminismen med ett tvivelaktigt faktaunderlag. Nina Lekander saknar nyanserna och hittar förenklingar och felaktigheter.

I "Lundströms bokradio" härom veckan sa Maria Sveland att debattböcker blev bättre av nyanserade resonemang. Javisst, hummade jag.

Ameh, gör det då, väser jag nu när jag har avslutat Svelands nya bok "Hatet". Läs på ordentligt för att kunna göra det, till att börja med. Välj inte bara vänners och likasinnades vittnesmål. Tro inte på allt du hör.

Maria Sveland är uppenbarligen radikalfeminist. Ett begrepp som hon antagligen vet att korrekt definiera, även om hon lite förvirrande också använder det som skällsord bland "antifeminister". Även "statsfeminism" betecknas vad jag förstår som skällsord, samtidigt som en sådan faktiskt fanns på 90-talet, något som vi nog är överens om var huvudsakligen bra?

Hon inleder med en ytterst ensidig beskrivning av de svenska kvinnojourernas framväxt och ROKS utveckling samt påverkan på ovan nämnda statsfeminism. Skurken i Svelands story är Evin Rubar och SVT, vars program "Könskriget" 2005 inledde den "djupa sänka" som Sveland känner att dagens feminism fortfarande befinner sig i.

Visst, det finns anledning att vara kritisk mot Rubars metoder, urval och frågeställningar. Och forskaren Eva Lundgren har gjort bra insatser, som att beskriva normaliseringsprocessen för mäns våld mot kvinnor. Men när det begav sig fanns även anledning att ifrågasätta riksorganisationens auktoritära styre över sina medlemsjourer och av enskilda - dock i grunden solidariska - kritiker.

 

Normaliseringsprocessen behöver faktiskt inte innebära att det bara är "normala män" som slår - ROKS förnekade länge andra faktorer bakom misshandel och våldtäkter av kvinnor än porrkonsumtion: missbruk, hederskultur, psykisk sjukdom etcetera. Sveland skriver helt felaktigt att kvinnojourerna var bland de första att uppmärksamma hedersvåld i Sverige.

Dylikt kunde inte hanteras eller störde teorin inom en rörelse starkt påverkad av 70-talets dogmatiska vänsterfraktioner där det skulle råda "enhetsfront" - inga sprickor utåt, inga catfights i "mansmedia", ett fåtal taleskvinnor som skulle representera alla i Sverige boende kvinnor/feminister och sanningar som inte fick ifrågasättas. Som om det inte vore bättre att kvinnor av alla slag och kön bredde ut sig över hela medielandskapet och hela akademin och hela Sverige, ivrigt diskuterande och dokumenterande! Ungefär som den unga arbetarrörelsen framgångsrikt gjorde.

Jag har själv varit där. Skanderat "Porr är teorin, våldtäkten praktiken" och envist gått och rabblat att en kvinna i veckan mördas av sin man - innan jag äntligen kollade och upptäckte att det var många färre. Vilka andra sanningar mörkades då inom ramen för det rätta, för den rättfärdiga kampens skull?

Och när vi som arrade Feministfestivalen i Stockholm i början av 90-talet ville diskutera om månne helt vanlig sexistisk reklam var en större skadegörare än pornografin, förenade sig ROKS-folket med porrmotståndarna och skapade en minst sagt dålig stämning. Smockan hängde i luften, censurförsöken haglade. Underligt nog stöddes dessa småstalinistiskt anfrätta 40- och 50-talister av "frihetliga" anarkafeminister i 20-årsåldern.

 

Bättre beskriver Maria Sveland mediedrevet mot Fi och Tiina Rosenberg, vilket ju i sanning var groteskt. Men jag sätter ett stort frågetecken vid det följande resonemanget om att "medierna möjliggjorde Sverigedemokraternas politiska framgång genom sin okritiska bevakning". Visst fanns där beröringsskräck, och det funkade inte riktigt att försöka tiga ihjäl dem - något som Sveland tycks förespråka. Hursomhelst är det hela en komplicerad diskussion som hon grovt förenklar.

Dessutom använder hon guilt by association gentemot sina motståndare. När Johan Lundberg "på Axessbloggen" hävdar sin rätt att kritisera radikal islamism och sharialagstiftning utan att bli anklagad för rasism, plockar Sveland fram några berömmande ord från Avpixlat och drar in "Breiviks tankegods". Hon påstår naturligtvis inte att typer som Lundberg "står bakom Breiviks massmord", men vänder sig mot att "man sätter in hans politiskt motiverade attentat i ett större sammanhang".

Och vad är det för fel på det? Är det inte precis det hon själv - med all rätt - gör när hon kopplar antifeminism, våld mot kvinnor, näthat och -hot till islamofobi, fascistiska rörelser, mainstreammedier och (mer tveksamt) nyliberalism?

Precis som både Sveland och Lundberg skriver är det skillnad på hat och hat, även om de syftar på olika saker och är oense vem som har tolkningsföreträde, vem som är mest förtryckt eller innehar vilken position i samhällets olika hierarkier. Johan Lundberg - här kallad "nyliberal"! - begrep förvisso sig inte på manshatet i "SCUM Manifesto" och lät Axess utropa att feministiska män är "självhatande".

 

Och Sveland har rätt i att snacket om manshat "riktar fokus bort från det samhälleliga, kulturella kvinnohatet". Dessutom är det verkligen djupt obehagligt att läsa om allt hat och hot som "Sveriges farligaste kvinna" får utstå. En förstår hennes upprördhet och att hon vill slå tillbaka.

Men det duger inte att utdela rallarsvingar om misogyni till höger och vänster, från Harold Pinter till Thomas Nordegren. Att Nordegren bjöd in Pelle Billing till sin talkshow i P1 och kallade Valerie Solanas för "knäppgök" när debatten om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet var som hetast tyder knappast på att han skulle stå på tokhatarnas sida - det uppfattade åtminstone jag som normalt journalistiskt arbete.

Maria Sveland verkar okritiskt ha svalt 80- och 90-talens mest enkelspåriga radikal- och vänsterfeminism i synen på våld i nära relationer, ett uttryck som bara det Sveland anser antifeministiskt. Queerteori, homoforskning och andra perspektiv har kanske gått henne förbi.

 

Den strukturella synen på våld mot kvinnor och barn var visserligen nödvändig efter årtusenden av individualisering, personligt skuldbeläggande och rasifiering, men innebär risk för både heteronormativitet och essentialism (alla män av naturen potentiella förövare, alla kvinnor goda offer). Men att könsmaktsordningen finns och att förövare kan hittas var som helst hindrar ju inte att många sexualförbrytare är knäppskallar med individuella trauman - samband som en hel del forskning visar på.

Alla män är inte "alla män". Alla kvinnor inte kvinnor. Och måste inte hålla varandra om ryggen för enhetsfrontens och det biologiska könets skull.

 

Här saknas alltså en vilja att diskutera utifrån såväl strukturella, grupp- som individperspektiv och förståelse av att kön snarare är något som man gör och/eller blir än är.

Att jag nu kommer ut som antifeminist, eller varför inte "självhatande kvinna", beror alltså på att Maria Sveland här framstår som relativist och historierevisionist. Feminist, javisst, och aktivist - då räcker det kanske långt att mest bara känna, att vara rädd och förbanna mörkermännen. Men hen som gör anspråk på att redovisa verklighet och skriva historia bör minnas Karin Westman Bergs paroll från 1979: Gråt inte - forska!

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag