I dag inleds Almedalsveckan. Under de närmaste dagarna kommer en imponerande mängd journalister, politiker, pr-konsulter och lobbyister att målmedvetet knuffa varandra framåt längs Visbys smala gator – samtidigt som de leende bombarderar omgivningen med så många utspel som möjligt. Här: ta ett flygblad om radioaktivt kärnavfall! Här: ta ett pressmeddelande om skattetrycket! Här: ät lite godis med vår partilogga på!
I medierna kan Almedalen upplevas som en fartfylld politisk cirkus, en plats där idéer torgförs, stöts och blöts mot varandra.
Men det finns så klart en verklighet också. Och i denna kommer majoriteten av alla Almedalens politiska tankar, diskussioner, idéer och förslag att sållas genom 49-åriga män.
Det låter kanske inte så kul.
Det är det nödvändigtvis inte heller.
50-talisterna brukar kallas ”den bortglömda generationen” eftersom de var för unga för att vara med 1968, men för gamla när nästa revoltvåg – punken – kom vid slutet av 1970-talet. Konstnärligt har de framstått som vilsna sökare, ständigt missnöjda, ständigt på jakt efter något bättre.
För tillfället är 50-talisterna dock vare sig glömda eller gömda. Inte heller har de några skäl att vara missnöjda. Sedan ett drygt år tillbaka är det denna generation som innehar den verkliga makten i Sverige. För första gången dominerar nu 50-talisterna både regering och riksdag, något som blir extra intressant när man tittar närmare på vem som innehar den mediala makten. En genomgång av det opinionsbildande materialet i landets mest inflytelserika tidningar – Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet, visar nämligen två saker: dels att skribenterna i sju fall av tio är män, dels att deras medelålder är 49 år. Medelopinionsmannen är alltså född 1958.
Vad säger nu det? Ja, en hel del faktiskt. Både om de tankar som publiceras och om de som aldrig ens blev tänkta.
Det är ingen myt att generationerna skiljer sig från varandra vad gäller politik, vanor, intressen och värderingar. Även om många 50-talister mycket riktigt har upplevt sig som just den där ”bortglömda” generationen, så fick en överhängande del av dessa årskullar sin politiska prägling mellan det sena 60-talet och det tidiga 70-talet.
Tidsandan sitter fortfarande kvar: det finns ingen generation som är rödare än 50-talisterna. När Statistiska Centralbyrån för två år sedan granskade saken, upptäckte statistikerna att det på 30 år inte en enda gång funnits en borgerlig majoritet inom denna generation. Visst, alla generationer drar till vänster ibland. Skillnaden är att 50-talisterna aldrig dragit åt höger – istället har de alltid legat mer till vänster än andra generationer. Ibland väldigt mycket mer. 1981, 1994 och 2002 drog 50-talisterna 30 procent mer åt vänster än resten av väljarna. Med vänster avses förresten inte socialdemokraterna, som 50-talisterna faktiskt stödjer i mindre grad än väljarkåren i allmänhet. Istället är det miljöpartiets och framförallt vänsterpartiets valsedlar som 50-talisterna lägger i sina kuvert på valdagen.
Den här trenden har varit så entydig att SCB menade att 50-talisterna kunde droppa snacket om att känna sig bortglömda och istället börja kalla sig för ”Den röda generationen”. Den tydliga vänstervridningen skulle möjligtvis kunna ses som ett något pikant inslag för 50-talisterna. Inte minst eftersom de faktiskt tillhör den generation som tjänar mest pengar – samtidigt som de tänker minst på andra. Nyligen gjorde SEB en undersökning över vad 50-plussarna prioriterar. Resultaten visade att 40- och 50-talisterna helst lägger sina pengar på att förverkliga sig själva.
I Dagens Nyheter kommenterar Gunilla Nyström, privatekonom på SEB, undersökningen så här: ”De tjänar mer och sparar mer än genomsnittssvensken. Det som är förvånande är att de trots det inte sparar så mycket till barnen. Mindre än en femtedel sparar till sina barn- eller barnbarn, det är färre än genomsnittet.”
En generation är nu aldrig entydig, oavsett vad statistiska undersökningar visar. Kanske är också 50-talisterna en ovanligt splittrad generation. De saker som generellt skulle kunna sägas ha präglat 50-talisterna – som till exempel urbaniseringen, utbildningsexplosionen, de klassiska familjeidealen under uppväxten (en arbetande pappa och en mamma som var hemmafru), mötena med den väl utbyggda sociala tryggheten under rekordåren på 60-talet och den politiska radikaliseringen – varierar självfallet stort beroende på person och bakgrund. Ändå är naturligtvis generationstillhörigheten viktig för opinionsbildningen.
I dag står 50-talisterna för de flesta debattartiklarna. Sammanlagt för Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet innebär detta att de skriver ungefär var fjärde text, därefter kommer 40-talisterna som klar tvåa och 60-talisterna som trea.
I Dagens Nyheter sticker 50-talisterna upp ännu mer: här är generationen klart ledande med 30 procent av texterna, följd av 40-talisterna (24 procent) och 60-talisterna (11 procent).
Även om just denna undersökning är mycket liten i omfång, finns det inga direkta skäl att tro att resultatet skulle bli så värst mycket annorlunda om man tittade över en längre tidsperiod. Siffrorna är ju trots allt inte förvånande. Det är dock möjligen det faktum att ämnet sällan diskuteras.
För på samma sätt som dagens kvotering av män till de opinionsbildande sidorna i tidningen bidrar till att forma debatten på ett visst sätt, gör övervikten av en viss generation att vissa ämnen tas upp och andra sållas bort.
Exakt hur övervikten påverkar ämnesvalet kommer antagligen forskningen att visa så småningom, men nog faller åtminstone några pusselbitar på plats när man funderar över varför man de senaste åren läst texter av manliga skribenter som längtar tillbaka till bullbakande hemmafrumammor eller andra som ihärdigt påhejar alla uppstickande ”radikala” vänsterröster (oavsett om de må tillhöra Chomsky, Naomi Klein, Attac eller Michael Moore).
På samma sätt kan man fråga sig om det är en slump att just 50-talisterna haft så uppenbara problem att engagera sig för ämnen som inte kan härröras till den tid då de själva präglades politiskt – se bara på debatterna om könsmaktsordning, hbt-frågor, fildelning, elektronisk övervakning och internetrelaterad politik. Och de 50-talistmän som inte själva var hemma med sina barn, exakt hur sugna kan de vara att ens diskutera frågan om en kvoterad föräldraförsäkring?
I Almedalen fortsätter det glada knuffandet av människor längs Visbys gator. Ålder, generationsproblematik och räknandet av publicerade debattartiklar är möjligtvis av mindre intresse för deltagarna just nu.
Och kanske kommer också en hel flod av 49-åriga män att strömma till platser i Visby där man inte hade trott att man skulle se dem – som till exempel det seminarium om unga tjejers livsvillkor som Sveriges kvinnojourers riksförbund anordnar – bara för att därefter sätta sig ned och formulera brännande debattartiklar.
Eller inte.
