Gustave Courbet / Grand Palais, Paris

GUSTAVE COURBET | Grand Palais, Paris | Till 28/1

Jag reste till Paris för att betrakta ett kvinnosköte. Det finns utställt till allmän beskådan på den stora Gustave Courbet-utställningen på Grand Palais, en mytomspunnen målning med titeln Världens ursprung.
Courbet hade ett ego större än solen. Han var en lantis som slog igenom i Paris när han 1855 med dunder och brak lanserade realismen mot tidens förljugna idealism och salongsmåleri. Han förstod att utnyttja också skandalen och refuseringen i sin marknadsföring och var kanske den förste konstnär som behärskade alla tangenterna på den moderna konstmarknaden; i det avseendet var han sin tids Warhol. Men först och främst var han en makalös målare.
I Världens ursprung målade han det mest förbjudna, ett öppet kvinnosköte, med ett vildvuxet snår pubeshår (bara det, i en tid då minsta kvinnlig kroppsbehåring var tabu i konsten!).
Vi ser inte ens kvinnans ansikte, bara hennes bål, hennes uppdragna särk, hennes särade lår och sköte. På Grand Palais hänger tavlan mitt i utställningen, flankerad av ett par stereoskopiska, pornografiska fotografier av Auguste Belloc med ett nästan identiskt motiv. Antagligen använde sig Courbet av Bellocs foton som förlaga men bredvid varandra blir det uppenbart att Courbets målning vida överskrider Bellocs gynekologiska pornografi; i all sin realism uppnår den just den poetiskt mytologiska nivå som titeln anger. I samma rum hänger också ett par målningar som olika ägare använt för att kamouflera och skyla det onämnbara motivet i Världens ursprung.

Det är en målning som omgivits av både tystnad och mytbildning, men på senare år har tavlans märkliga historia, exponering och ägare kartlagts minutiöst i ett par böcker av Bernard Teyssèdre och Thiery Savatier.
Den förste ägaren var den turkiske diplomaten Khalil-Beyl, en stenrik och förfinad konstsamlare med böjelse för erotica. Han placerade tavlan i sitt badrum (förmodligen stort som en salong). Men också i detta privata rum måste det blottade skötet skylas och Khalil-Bey lät tillverka ett grönt förhänge som kunde dras åt sidan som en ridå när han så önskade eller då han i en teatral ceremoni ville förevisa målningen för utvalda gäster. Förhänget fungerade som en slöja i islams gröna färg.
Var motivet för obscent för att visas, eller för heligt? Förmodligen bådadera. Det latinska ordet för helig, ”sacer”, har också betydelsen fördömd.
Att avbilda och visa är ingen enkel sak – ikonerna kunde tilllåtas först efter en uppslitande teologisk strid i 800-talets Bysans, och inom judendom och islam råder som bekant fortfarande förbud att avbilda det heliga. Och på motsvarande sätt förbjöds Bellocs osedliga fotografier som beslagtogs i en omfattande polisrazzia. Bilden av det heliga och det fördömda väcker en besläktad reaktion av bävan och ångest.
Och menade inte Freud att kvinnans kön inger mannen en stark ambivalens, av lockelse men också en outplånlig fruktan? Den lille pojken fick en chock när han första gången såg sin mors kön: att hon berövats den penis som han själv hade! ”Ingen man kan besparas en kastrationsskräck vid åsynen av ett kvinnokön”, skriver Freud – inte undra på att de manliga ägarna till Världens ursprung behövde vidta vissa försiktighetsåtgärder för att hålla sin rädsla under kontroll och ersätta det förlorade föremålet med ett annat för att dölja det skandalösa.

Också senare ägare bevarade Khalil-Beys taktfullhet. Den ungerske baronen Hatvany, som förvärvade målningen 1913, lät kamouflera målningen bakom ett vinterlandskap av Courbet, allt monterat i en sinnrik kassett som kunde öppnas med nyckel. Under andra världskriget stals den först av nazisterna och togs sedan som krigsbyte av Röda armén, men Hatvany lyckades köpa tillbaka den av en rysk officer. Några år efter kriget emigrerade Hatvany till Paris och sålde där den målning han haft i sin ägo i 40 års tid.
Och det var nu, 1954, den hamnade hos psykoanalytikern Jacques Lacan och hans hustru Sylvia – en vacker skådespelerska som tidigare varit gift med Georges Bataille och hade den surrealistiske målaren André Masson till svåger.
Av anständighetsskäl gav hon Masson i uppdrag att måla en pannå som kunde fungera som ett slags skärm framför Världens ursprung och Masson översatte linjerna i det skamlösa motivet till vad som vid första anblicken kunde tas för ett landskap. Jacques Lacan hängde den sedan i sitt arbetsrum på lantstället.
Här höll han och Sylvia strålande fester med en strid ström av gäster och Lacan älskade att föra några invigda till sin studio, skjuta Massons pannå åt sidan och förevisa det ovisbara för gästerna som försattes i stum förundran.
Man vet att många fick den äran: Georges Bataille, Claude Lévi-Strauss, Marguerite Duras, Dora Maar, James Lord – och Marcel Duchamp som inspirerades till ett liknande arrangemang i sitt assemblage Étants donnés: bakom en skärm i form av en gammal gisten träport kunde betraktaren skymta ungefär samma utsikt som i Courbets målning.
Heidegger var också på besök men det är mer osäkert om Lacan vågade visa Världens ursprung för den så vördade filosofen som ju annars alltid var upptagen av frågor om ursprung, konstverkets och ordens.

Påfallande få av Lacans gäster har lämnat några vittnesbörd om mötet, det är som om de bevarade en ordenshemlighet. Lacan själv nämner aldrig Courbets målning i sina seminarier, men har den möjligen i tankarna då han vid ett tillfälle uppehåller sig vid slöjans betydelse; att slöjan och ridån representerar en förväntan, en frånvaro av det som den döljer: ”ridån är frånvarons avbild”.
Och skulle då inte, antyder Lacan, det gröna förhänget, Courbets vinterlandskap eller Massons pannå kunna ses som ett slags fetischer som ersätter kvinnans fallos, den så ödesdigert frånvarande?
Men här måste vi inte nödvändigt följa Lacan, saken är kanske enklare än så. Varje konstverk exponerar sin intimitet och blottställer sig för främmande och glupska blickar. Kanske handlar Världens ursprung och de olika sätten att exponera den också om detta: om konstverkets paradoxala villkor att på en gång utlämna sig till allmän beskådan och bevara en hemlighet.