Såret blöder

Den etniska rensningen av Palestina var effektiv. Nästan obegriplig i sin iskyla. När grannstäderna Lydda och Ramla tömdes, åtta månader efter att folkrensningarna dragits i gång, och de utplundrade stadsborna tvingades i väg på en mardrömsvandring mot bergen, rapporterade en journalist från Chicago: ”Praktiskt taget allt i [de israeliska styrkornas] väg dog. Kroppar pepprade med kulor låg längs med vägkanten.”
Dagens Nyheters Agne Hamrin gjorde anteckningar om det tömda landet i reportageboken Storm över Palestina (1948). Men bara anekdotiskt, som det vore lite collateral damage i historiens utkant. Han trampade omkring i tömda byar, noterade hur invånarna lämnat efter sig ”en lumpbod” av ”bråte”.
Israel vilar på ett brott. Den som inte förstått skeendets år noll – Israels ursprungsår och Palestinas slutår – fattar inte nuläget. I Den etniska rensningen av Palestina, nu på svenska (översättning Christer Berglund, Karneval förlag) skriver den israeliske historikern Ilan Pappé: ”Jag anklagar, men jag är också en del av det samhälle som döms i denna bok.”
När höstkylan drog in 1947 ägde de judiska kolonialisterna 5,6 procent av Palestina. FN:s delningsförslag gav dem 56 procent. Och ett år senare kontrollerade de 80 procent, som dessutom tömts på den palestinska urbefolkningen: 800 000 invånare hade fördrivits, 531 byar förstörts och elva stadsdelar rensats ut. Resolution 181 ritade konfliktens grundmall, och den gäller fortfarande.
Pappé är inte först. För 20 år sedan öppnade Benny Morris arkiven om rensningarna i en klassisk bok som rubbade hela Israel. Några år senare kom Walid Khalidis All that remains, en tung gravsten över förödelsen. Men Pappés bok är ändå kontroversiell. Kompromisslöst lämnar han Morris bakom sig och driver israelisk historieskrivning framåt: tillspetsat och hänsynslöst. Det är plågsamt att läsa. Belysningen blir så stark att ögonen svider.
 
Första resan till Libanon var jag 19 år. I flyktingläger mötte jag ögonvittnen från 1948. Vi drack te och jag var magsjuk. Jag sket och skrev – och sedan ville berättelserna inte lämna mig. Tio år senare begav jag mig till Galiléen på spaning efter deras minnen. I bilens baksäte låg gamla kartor och nya. Vårluften var hög. Längs smala bergsvägar började jag upptäcka ruinerna efter sprängda hus, ödelagda olivlundar, rivna moskéer, tillbommade kyrkor.
 Inget fanns ännu skrivet om massakrerna och våldtäkterna. Men jag mindes berättelserna från Libanon. Känslan var mycket speciell. Från de israeliska byarna hördes barnrop och hönskackel. Men jag reste i ett annat hemligt land. I en parallell spökgeografi.

I dag är det 60 år sedan FN öppnade dörren för den etniska rensningen och allt kunde börja. Pappés bok river och sliter i mig. Han skriver hård polemik utifrån kalla dokument. Redan den 2 november förklarade David Ben-Gurion vid ett möte att palestiniernas framtid var utvisning. Men hur?
Benny Morris drog slutsatsen att palestinierna flydde, uppskrämda av kriget och judiska övergrepp. Det fanns inget avsiktligt. Pappé ger en annan bild. Rensningarna var planerade. De palestinska byarna kartlades och det skrevs listor på personer som skulle gripas – men ofta blev listorna dödsdomar, den som stod uppskriven avrättades på plats.
Pappé pekar på de skyldiga, skriver namnen och citerar deras beslut. Han spårar dem till ”Röda huset” i Tel Aviv. Där träffades det lilla informella råd David Ben-Gurion valt ut. Ibland också i hans hem. Tiden efter FN:s beslut sågs de varje dag. Sedan bara på torsdagar efter lunch. Under fuktiga vintermånader och tidig vår fastlades den etniska rensningens strategi. Man prövade sig fram. Osäkra om medlen. Övertygade om målet.
I januari enades rådet om mer aktiv etnisk rensning och Ben-Gurion drog, enligt en av deltagarna, den hårda slutsatsen att ”varje attack måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning”. Rådet började utarbeta en detaljerad plan, som antogs vid mötet den 10 mars. Varje brigadkommendant fick listor över byar som skulle förstöras. Terrorn rullade in i städerna. I Haifa flydde palestinierna rakt ut i havet, efter operation ”Rensning av surdegen”, samtidigt som granaterna slog ner i folkmassorna. Tiberias packade samman allt och vandrade norrut. Jaffa, Safed, Lydda, västra Jerusalem – rensningarna var osentimentala.
I kartläggningen av skeendet – i byar och städer – är Morris och Pappé inte oeniga. Deras böcker ger ungefär samma bild. Det är i nästa steg de skiljer sig: fanns det beslut och hur ska historien berättas?
Ilan Pappés omstridda avsikt är ett paradigmskifte genom att ändra det beskrivande begreppet till etnisk rensning. När han gör det skiftar historien karaktär. Kriget mellan Israel och arabstaterna, som bröt ut 15 maj, hamnar i bakgrunden. ”Låtsaskriget”, skriver Pappé.
Håller det? Brist på protokoll och minnesanteckningar gör företaget vanskligt. Men jag tycker han lyckas fylla ut de tomma oförklarliga luckor som fanns hos Morris genom att länka samman fördrivningen med den politiska-strategiska nivån. Framsteget är att historikerstriderna nu fått två tydligt formulerade poler att förhålla sig till: Morris och Pappé.
De arabiska soldater som faktiskt slogs, mest irakier och jordanier, beskriver Pappé som ”hjältar”. Ett exempel på hans provokativa stil. Men har han inte rätt? De var de enda utlänningar som reagerade. Deras försvar räddade byar och samhällen. De slogs för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Precis som andra gjorde i Bosnien. De gjorde vad FN borde.
Pappé rör i historia som fortfarande är upphettad. Delvis outforskad. Han beskriver massakern i Tantura. Män radades upp och avrättades med skott i skallen. Ordningen övergick i sadistiskt mördande. Tantura bevarades i palestinska minnen. Men ”upptäcktes” 1999 av en israelisk student som då åtalades av arméveteraner för förtal. Pappé försvarade honom i en akademisk affär med internationella förvecklingar.
Den etniska rensningen var en succé. Och ett grymt misslyckande. Det ursprungliga brottet har dragit med sig båda folken i ett fall utan synbart slut.

Jag besökte Israel första gången 1980. En het dag reste jag med buss genom Jordandalen. Bredvid mig satt en jämnårig värnpliktig israel. Vi passerade en palestinsk familj som satt vid vägrenen. ”Titta, de är som djur”, sade han utan anledning. Det var hans enda ord under hela resan. Jag glömmer dem aldrig.
 
Nu fylls städerna av en ny flyktingström. Den irakiska är Mellanösterns största sedan den palestinska. Deras minnen är lika ohyggliga. Makthavarna försöker undvika att mardrömmarna ska omsättas till politik efter palestinskt mönster. Irakierna sprids därför ut i Ammans och Damaskus urbana myller: inga läger, inget erkännande, ingen särskild status, ingen politik och inga internationella FN-konferenser – låt dem i stället försvinna in i tystnad.
60 år efter FN:s resolution går ett stråk av panik genom huvudstäderna: inte en gång till, inte en ny generation hemlösa revolutionärer. Samtidigt ligger övergreppet mot palestinierna fortfarande kvar på bordet. Det pulserar som ett nyss utslitet hjärta.
I senaste Middle East Report läser jag hur den judiska aktivistgruppen Zochrot placerar minnesmärken vid rivna byar, byter gatuskyltar i rensade städer och ordnar resor genom den utplånade geografin. Så här säger Eitan Bronstein: ”Vi lever här på andra människors bekostnad. […] Så länge Israel fortsätter sitt krig går det hand i hand med det förflutna.”
1948 är fortfarande nu. FN:s delningsplan vilar fortfarande över konflikten. I epilogen skriver Ilan Pappé att ”Israels dödande av palestinier aldrig har tagit slut”.

Av Per Wirtén
kulturen@expressen.se